Konkurrens och kärlek på Djurgårdens tivolin

Djurgården är inte bara hem för några av våra största turistattraktioner. I början av 1900-talet var det också spelplats för en bitter fejd mellan två nöjesanläggningar. Men kärlek börjar som bekant alltid med bråk.

Texten publicerades först i Företagshistoria nr 2 2014 

Första gången Gröna Lund slog upp sina portar var 1883. Tivolit grundades av Jacob Schultheis, som på 1870-talet flyttat från Tyskland. I Djurgårdsstaden arrenderade han en tomt som kallades för Gröna Lund efter en krog som ska ha legat på platsen. Tomten hade dock sedan länge fungerat som en uppsamlingsplats för sopor.

Schultheis rensade bort skräpet och införskaffade några attraktioner, bland annat en hästdriven karusell och en kraftmätare. Tivolit Gröna Lund var ett faktum. I början kom främst unga pigor och handelsbiträden att besöka det, framför allt för den lilla dansbanans skull. Den driftige Schultheis rustade kontinuerligt upp sitt tivoli och skaffade sig elektriskt ljus genom ett eget kraftverk. En stilfull entré tillkom mot Allmänna Gränd i samband med den stora Konst- och industriutställningen som hölls på Djurgården 1897.

2bd7cad1-672c-495b-b145-260c0f6c7791

Tiviolikarusellen på Gröna Lund cirka 1920. Bild ur Gröna Lunds Tivoli AB:s arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria

Jacob Schultheis avled 1914, och driften togs över av hans son Gustaf Nilsson. Efter att Gröna Lund ombildats till ett aktiebolag 1916 professionaliserades verksamheten. Året därpå byggdes Babylon, det första Lustiga huset, som blev en omedelbar succé. Nilsson fick blodad tand. Antalet attraktioner utökades nu från år till år. Mycket populär blev den stora dansbanan för jazz som invigdes 1928 när tivolit expanderade ner till vattnet.

Mitt emot Gröna Lund på andra sidan Allmänna Gränd hade en konkurrent, Nöjesfältet, etablerats 1924. Nöjesfältet, som drevs av Johan Lindgren, hade vid starten en dansbana och ett standardutbud av tivoliattraktioner men också något som Gröna Lund ännu saknade: en berg-och-dal-bana. Gröna Lund gav dock ett betydligt exklusivare intryck än sin konkurrent, med en elegant tivolidesign i nyklassicistisk stil, skapad av etablerade arkitekter som Hans Berthold och Arvid Klosterborg.

Striden mellan de båda nöjesfälten blev hård och ibland smutsig. En protestskrivelse mot ljudnivån på Nöjesfältet initierades av en av Gröna Lunds delägare. Vidare uppstod en rättstvist om vem som hade rätt till Karantänsstallet, som låg ungefär på Lustiga husets nuvarande plats. Johan Lindgren hyrde för ett år i taget en del av huset för vinterförvaring av sin berg-och dalbana. Även Gustaf Nilsson åtrådde marken och lyckades ordna så att hyresrätten övergick till Gröna Lund i stället. Lindgren protesterade, men då grävde Nilsson ett brett dike för att hindra sin konkurrent från att få ut sin berg-och-dal-bana. De båda tivolidirektörerna drev frågan vidare till hovrättsnivå, där Gustaf Nilsson och Gröna Lund vann.

3f193045-ebdb-4723-a8a4-667c4e77d915

Konstiga kåken var Nöjesfältets svar på Gröna Lunds succé Lustiga huset. Bild ur Gröna Lunds Tivoli AB:s historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria

Johan Lindgren hade ursprungligen arbetat på sågverk i Norrland, men ledsnat och i stället gett sig in i tivolibranschen. Innan han startade Nöjesfältet drev han ett ambulerande tivoli som reste runt i Sverige. Medan Gustaf Nilsson gjort något av en klassresa och utbildat sig till ingenjör, var Johan Lindgren fortfarande mycket av en sågverksarbetare, och när besökare på Nöjesfältet blev för stökiga brukade han hiva dem över planket som avgränsade området. Som ägare av ett kringresande tivoli hade Johan Lindgren märkt mycket av branschens avigsidor i form av otrygghet och illojal konkurrens. Folk i städer som besöktes kunde dessutom vara mycket avogt inställda till det resande tivolifolket. För att stärka nöjesparkernas ställning var han med och grundade branschorganet Tivoliägarföreningen 1922 och blev en av dess mest engagerade medlemmar.

Konkurrensen mellan Gröna Lund och Nöjesfältet var, trots farhågor om motsatsen, positiv för båda nöjesparkerna som ökade sina publiksiffror. I början av augusti 1927 hade Nöjesfältet haft 600 000 besökare under sommaren samtidigt som Gröna Lund haft 550 000. När Svenska Dagbladet frågade de bägge konkurrenterna hur de såg på framtiden svarade Johan Lindgren att han hoppades att Nöjesfältet och Gröna Lund så småningom skulle kunna växa fram till det stora tivoli som Stockholm så länge saknat. Gustaf Nilsson var inte lika förbrödrande utan talade i stället om sina planer för sitt eget tivolis räkning.

Under 1930-talet hölls det mesta i nöjes- och restaurangväg i innerstaden stängt sommartid, och semestrarna var korta så det var till Djurgården stockholmarna åkte när de hade ledigt. Av de tre stora aktörerna här hade Skansen den mest välbärgade publiken. Gröna Lunds publik var mer blandad – den borgerliga publiken dagtid byttes på kvällarna till viss del ut mot arbetarungdom som ville koppla av efter jobbet. Nöjesfältet hade en mer renodlad arbetarpublik, här syntes dessutom flottisterna från de marina anläggningarna i närheten.

Konkurrensen om publiken gjorde att framför allt Nöjesfältet, som var ”underdog” i sammanhanget, gärna tog till fräcka grepp. Då Albaniens dåvarande kung Zog I var i Stockholm på statsbesök ingick ett besök på Skansen, men då kortegen kom upp på Djurgårdsbron var det Nöjesfältets limousinliknande direktionsbil som körde fram vid andra sidan av bron. Kortegen följde efter bilen som i stället för att åka upp till Skansen svängde ner mot Nöjesfältet. Där spelades Albaniens nationalsång på en vevgrammofon av en person som satt på ett tak. Väl framme gick kungen omkring och tittade på djuren i Nöjesfältets lilla djurpark Noaks ark, i tron att han befann sig på Skansen. Där undrade man samtidigt var kungen hade tagit vägen någonstans…

b0878e33-7702-4b2f-b309-39b65911f8a5

Karl-Gerhard uppträder på Gröna Lund 1933. Bild ur Gröna Lunds Tivoli AB:s arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria

Hösten 1940, ett år efter andra världskrigets utbrott, dog både Gröna Lunds vd Gustaf Nilsson och Nöjesfältets ägare Johan Lindgren. Båda blev dessutom lika gamla – eller unga – 52 år. Trots att de två varit grannar och konkurrenter i över 15 år hade de aldrig talat med varandra. En ömsesidig respekt hade nog vuxit fram, men den hårda kampen om nöjesparksbesökarna omöjliggjorde all närmare kontakt.

På Nöjesfältet blev Johan Lindgrens äldste son, den 24-årige John, ny chef, medan Gustaf Nilssons hustru Nadeschda tog över Gröna Lund. Och så hade det fallit sig så att Gustaf och Nadeschda Nilssons dotter Ninni förälskat sig i Johan Lindgrens son John, och han i henne. Känslorna hade varit svåra att visa öppet när fäderna levde, men situationen var ju annorlunda nu.

Den 3 juli 1942, på Ninnis myndighetsdag, ringde klockorna i Oscarskyrkan för att kalla till bröllop mellan John Lindgren och Ninni Nilsson. Bröllopsmiddagen hölls på Hasselbacken, där tal hölls bland annat av revykungen Karl Gerhard, som senare skrev en sång om historien, ”Happy End i Breda Gränd”.

På kortare sikt fick bröllopet inte någon praktisk betydelse för de båda nöjesparkerna, men med tiden blev det inte ekonomiskt hållbart att driva två parker parallellt. Ju längre tiden gick, desto mer blev dessutom anläggningarna i behov av upprustning. Så 1957 lades Nöjesfältet ned och John Lindgren blev ny vd för Gröna Lund. Med sin stora kreativa förmåga såg John Lindgren till att göra Gröna Lund till en succé under 1960- och 70-talen, inte minst tack vare artistbesöken. Jimi Hendrix, Bob Marley, Kiss och The Clash var några av alla de artister och band som spelade på Stora Scenen. Gröna Lund stannade i familjen Lindgrens ägo de kommande decennierna, och under några hektiska år runt millennieskiftet tillkom bland annat de populära åkattraktionerna Fritt fall och Katapulten. År 2006 tog syskonen Johan och Helena Tidestrand över verksamheten, och sedan dess har Gröna Lund satsat stort på att rusta upp tivolimiljön och satsa på nya berg-och-dal-banor.

Dela med dig av dina tankar