Tandröta, eller det vi i dag kallar karies, var en stor och omdiskuterad folksjukdom under 1950-talet. Man visste, bland annat efter olika djurförsök, att det fanns ett samband mellan sötsaker och hål i tänderna. Men hur skulle man komma till rätta med problemet?
Artikeln har tidigare publicerats på Unileverhistoria.se
En kommitté inom Världshälsoorganisationen (WHO) slog 1957 fast att fluor var det enda botemedlet mot tandröta, och att det mest effektiva vore att tillsätta fluor i dricksvattnet. I Sverige gjordes försök med fluor i vattnet i Norrköping under en tioårsperiod, och det gav goda resultat utan några biverkningar. Men en lagändring krävdes för att man skulle kunna fluorera vattnet över hela landet.
Kånken – ryggräddaren som blivit cool
EXPERIMENT PÅ HAMSTRAR
Alla var dock inte övertygade om fluorens förträfflighet. Laborator Allan Strålfors vid Tandläkarhögskolan i Malmö bestämde sig i början av 1960-talet för att under 90 dagar borsta tänderna på ett antal hamstrar, en del med vatten och en del med den nya tandkräm han hade blandat ihop.
Han försäkrade att den hade en behaglig arom, sötad med sackarinnatrium och smaksatt med pepparmintsolja och mentol. Man hade nämligen konstaterat att sackarin har en bakteriedödande effekt. Djuren utfodrades med kariesframkallande föda och de fick destillerat vatten att dricka.
Det visade sig sedan att skillnaden mellan de hamstrar som borstats med tandkräm och den grupp som borstats med vatten var betydelsefull. Allan Strålfors konstaterade att tandborstning med tandkräm hämmar tandröta. Han ville sedan få tag på ett antal “experimentbarn” som under ett helt år skulle borsta tänderna med tandkrämen under kontroll av honom. Hur det sedan gick är oklart.
Prylen: Brödets beskyddare nr 1
RÄDSLA FÖR FLUOR I VATTNET
Precis som ett antal andra ämnen i vår föda, till exempel järn och D-vitamin, är fluor giftigt i stora mängder. Många var rädda för att bli förgiftade av ämnet om det skulle blandas i dricksvattnet. Det sades att ämnet skulle kunna orsaka rynkig hud mellan tårna, färgblindhet och plattfot. Andra ansåg att vattenfluorering var ett ingrepp i den personliga friheten. Vissa trodde till och med att det var ett försök av Moskva att uppnå världsherravälde, och att hela befolkningar skulle kunna underkuvas genom hjärnförgiftning.
Borstning med natriumfluoridlösning höll på att införas vid skolorna i Stockholm i början av 1960-talet, och den övervakades av tandvårdsutbildad personal.
När idén om spridning i dricksvattnet inte höll, började man söka andra vägar för att behandla tänderna med fluor. Bland annat gjordes försök med att tillsätta fluor i olika livsmedel som mjölk, salt, socker och bröd.
Borstning med natriumfluoridlösning höll på att införas vid skolorna i Stockholm i början av 1960-talet, och den övervakades av tandvårdsutbildad personal. Herr Georg Boström skrev 1962 i Unilevers personaltidning Unisont att det var ett allmänt önskemål att “denna lokala fluortillförsel skall kunna göras mer automatisk och oberoende av yrkesutbildad arbetskraft. Den väg man på tandläkarhåll gärna vill gå – om inte vattenfluorering kan genomföras – är att tillsätta fluor i tandkräm.” Samma år lanserade mycket riktigt Pepsodent sin första fluortandkräm.
Georg Boström avslutade sin artikel med att fastställa att mycket talade för att tandkräm är ett lämpligt medium att tillföra tänderna fluor. Men han konstaterade också: “Ingen behöver använda fluor mot sin vilja. Vanlig tandkräm kommer ju alltid att finnas.”
