100 år med utställda människor

Funktionshinder, olika hudfärger och sex är tre typer av möjliga attraktioner som inte längre går att hitta på svenska nöjesfält. Men att visa upp människor som avviker från normen har varit ett folknöje i århundraden, och något som var närvarande på Sveriges äldsta nöjesfält, Gröna Lund, från starten ända fram till 1990-talet.

Artikeln publicerades först i Företagshistoria nr 1 2017.

Tivoli Gröna Lund på Djurgården i Stockholm. Det är sommar år 1932 och i restaurangen Dans ut bakom Liljevalchs konsthall ställs män, kvinnor och barn från den kongolesiska byn Sara-Kaba ut för allmän beskådan.

Det var andra sommaren i rad som tivolit visade upp individer från den afrikanska kontinenten som en typ av underhållning. Året innan hade man tillsammans med professorn i etnografi på Stockholms universitet, Gerhard Lindblom, fått kontakt med fransmannen Maurice Fontenay som turnerade runt i Europa med en grupp senegaleser. Båda grupperna anlitades av tivolit och bosattes på en pråm vid kajen när de inte visades upp för betalande Stockholmare och turister. Utställandet marknadsfördes som ett sätt att undervisa svenskarna om olika typer av människor från andra kulturer men kan också ses som exempel på en typ av underhållning som kallas för freakshow.

I likhet med tivolit så är det i USA som freak och sideshowen kom att utvecklas under 1800 och 1900-talet. Inspirationen kom dock från Europa och marknader som Bartholomew fair i London som skedde årligen från 1133-1855. Kring år 1604 kunde Barholomew fair bland annat visa upp ”Puppet-shows, wrestlers, fire-eaters, dwarfs, dancing bears, performing monkeys and caged tigers vied for attention with contortionists and tight-rope walkers.” Den som hade makten över de individer som ställdes ut var en så kallad ”showman”. Det var denna person som bestämde var, hur och när utställandet skulle ske, och tog i majoriteten av fallet hand om den inkomst freakshowen generade.

I USA är P. T. Barnum den främsta av dessa showmen. Barnums American Museum var det mest framgångsrika inom mänskliga attraktioner i USA såväl som på den europeiska kontinenten. Runt år 1850 var the American Museum New Yorks främsta attraktion där man kunde se ”mänskliga kuriositeter” som albinos, kortväxta, storväxta, personer med olika funktionsnedsättningar samt medlemmar ur den amerikanska ursprungsbefolkningen. Freakshow var en lukrativ och världsomspännande marknad. Ofta kunde grupper som till exempel Sara-Kaba tas från sitt hemland för att sedan turnera runt i Europa och USA under flera år. Att Sara-Kaba var gruppens riktiga namn är inte heller säkert, ofta valdes ett namn som skulle göra grupperna mer exotiska för den västerländska marknaden.

Annorlunda blev freak

Freak eller sideshow är ett utställande och uppvisande av personer som på olika sätt skiljer sig från normer. Det kan handla om etnicitet, funktion eller kön och ibland även om fysiska attribut eller egenskaper. Showerna var ofta kopplade till nöjesfält, cirkusar och världsutställningar där man mot betalning visade upp personer med till exempel olika typer av funktionsnedsättning eller med en annan hudfärg än vit. Historiskt sätt är freakshowen starkt förknippad med olika nöjesinstitutioner och hör på så sätt samman med synen på till exempel nöjesfältet som en plats där man kunde komma bort ifrån verkligheten. Samtidigt fanns det i vissa fall som med senegaleserna och Sara-Kaba en viss folkbildande tanke bakom utställandet men i grund och botten handlade det om vinstdrivande underhållning. Freakshowen kan delas in i två olika kategorier: Nya och tidigare ”oupptäckta raser” eller så kallade ”Lusus naturae” med andra ord naturens skämt eller misstag. Dessa kunde sedan framställas på antingen ett förstorande eller förtryckande sätt.

 

Också inuti parken satsade Gröna Lund på freakshow eller mänskliga attraktioner som man också kan kalla dem. Sommaren 1935 invigde man Sagostaden Lilliput, en stad i miniatyr placerad till höger om dagens Lustiga Huset där en grupp av kortväxta personer uppträdde och bodde. Mer exakt så var det en tysk trupp som gick under namnet Glauers Liliputtar (på tyska Glauers Liliputaner), som turnerade runt om i Europa och som för en sommar flyttade in i staden.

Sagostaden Liliput marknadsfördes som ”Den minsta staden i världen” och hade en egen kyrka, stadshotell, rådhus, teater och casino samt en högvakt. ”Liliputianerna” var anställda för att leva sina liv i staden och mot betalning kunde Gröna Lunds besökare ta del av deras bröllop, dop eller stadens vaktavlösningar samt ett antal artistuppträdanden. Just bröllopet kom att väcka stor uppmärksamhet då det unga paret gifte sig i Katolska kyrkan i Stockholm. Brudgummens frack syddes upp av Nordiska Kompaniet där den senare också hängdes upp i ett skyltfönster som marknadsföring för såväl Gröna Lund som för varuhuset.

Stiptease på klubben Petites Parisiennes Noir et Blanc sommaren 1958. Foto Bengt Malmborg. Bild ur Gröna Lunds historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Under 1960 och 70-talet blev en annan typ av underhållning vanligt förekommande på Gröna Lund; striptease och shower med sexuella inslag. Tivolits ledord under de här åren var ”barn och sex” och tydligare än så blir det inte när man på Gröna Lundsteatern under den här tiden på dagtid hade barnteaterföreställning för att på kvällen inhysa en strippklubb. Strippklubben Pigalle öppnade 1959 och var belägen till höger om Gamla scenen. Såväl svenska som internationella strippor uppträdde på Pigalle där föreställningarna under 1960-talet blev allt mer vågade; från att endast behöva visa brösten så skulle stripporna nu visa allt. I en promemoria angående verksamheten på teatern Pigalle 1972 beskrivs det hur föreställningarna skulle avslutas med en ”lesbisks liveshow”.

Fram till 1990-talet var mer eller mindre avklädda uppträdanden vanligt förekommande på Gröna Lund. Watersplash var den sista av dessa attraktioner och gick ut på att kvinnor (och till en början även män) iklädda badkläder fick sitta på en planka ovanför en vattenfylld bassäng. När besökare kastade bollar mot en måltavla så utöstes en anordning som släppte ner personen på plankan i vattnet. När först männen och sedan kvinnorna vägrade arbeta i Watersplash på grund av den stora mängd hot och sexuella trakasserier som de fick utstå från besökare insåg man att tiderna hade förändrats och 1993 lades Watersplash ner.

Reklambild för en lång man. Foto från tidigt 1900 ur Gröna Lunds historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Sedan Gröna Lunds öppnande anlitade man ett flertal grupper och individer till vad som idag kan betraktas som freakshow. Under sent 1800-tal framträdde bland annat jättedamen Angelika och kvinnoimitatören Ekstedt som sjöng ”För så gjorde mamma när mamma var flicka”, svärdslukaren Ludvig Rosaschcos samt en karaktär kallad ”Nissen” vars specialitet var att visa upp ”[…]abnormiteter och andra märkvärdigheter, såsom damen utan underkropp[…]” med andra ord en showman med en freakshow.

Reklambild för en tjock dam. Foto från tidigt 1900 ur Gröna Lunds historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Dessa attraktioner försvann – eller ändrade format – mer och mer under det nya seklet i och med det så kallade varietéförbudet 1896 som förbjöd förtäring av alkohol i samband med varieté, men vid Gröna Lunds 50-års jubileum 1933 gjorde man en hyllning till dessa genom att bland annat anställa ”Europas schwerste und dickste dame” Miss Wanda, svärdslukaren Vidowski samt den tatuerade damen Celly d’Astra. Trots att det här är en typ av underhållning som idag är långt ifrån politiskt korrekt så är det ändå en del av den svenska och den världsomspännande underhållningsindustrins historia såväl som historien om Sveriges äldsta tivoli.

Dela med dig av dina tankar