Näringslivshistorien har sina egna samlare, typiska samlarobjekt är exempelvis emaljskyltar, veteranbilar och förpackningar. En av de mer specialiserade är Britt Ullestad. Hon har byggt upp en egen samling av föremål från mejerijätten Arlas historia.
Ingen har egentligen bett henne om det, men med en stark vilja och ett brinnande intresse har Britt Ullestad byggt upp en stor samling historiska Arlaföremål, främst med inriktning på förpackningar och marknadsföringsmaterial. Ullestad började i mejeribranschen 1973 som avdelningssekreterare på Mejeriernas riksförening, det som i dag heter Svensk Mjölk. I mitten av 80-talet arbetade hon som vd-sekreterare på Arla. För två år sedan flyttade Britt Ullestad till marknadsavdelningen där hon bland annat jobbar med företagsövergripande projekt, till exempel Arla Guldko, som är Arlas största kundevent under året och kan beskrivas som matbranschens Oscar.
Hon började halvt på allvar, halvt på skämt, att fundera på ett mejerimuseum i början av 1990-talet.
– Mycket slängdes inom Arla, och jag blev känd som en “bag lady”, när jag räddade saker som var på väg ner i papperskorgen eller containern då skrivbord rensades eller någon slutade, berättar Britt. Hon räddar också saker från mejerier som läggs ner ute i landet. I dag disponerar hon ett 30 kvadratmeter stort källarutrymme för Arlas gamla produkter i form av skyltar, trycksaker och annat som har med verksamheten att göra.
Det finns i dag inte några planer på ett mejerimuseum i Arlas regi. Det har dock inte hindrat Britt. Vid det här laget är ryktet om att hon brinner för Arlas historia väl spritt, och medarbetare kommer ofta till henne med saker som de misstänker kan vara av intresse, innan de slängs. Hon får ofta externa förfrågningar om historiskt material, dels från designstudenter och marknadsförare internt på Arla, dels från tv- och filmproduktioner som vill låna historiska förpackningar och annan rekvisita. I snitt en förfrågan per dag blir det, senast från teamet bakom filmatiseringen av Marianne Fredrikssons bok Simon och ekarna, som behövde hjälp med en flaskkorg från 1940-talet.
Finns det saker hon velat rädda men som av utrymmesskäl inte gått att spara?
– Det skulle varit roligt att ha haft en gammal mjölktank, eller en tank som gick på järnvägen samt ett gammalt ostkar, funderar Britt Ullestad.
– Men faktiskt har jag lyckats husera ett par riktigt otympliga saker. En stor mjölkkärra som gick på Stockholms gator och drogs av häst, en bit in på förra seklet. Mjölkkärran prydde vår reception på Torsgatan under åren 1988–2005. Och vid millennieskiftet gjordes en stor utredning om Arlas rullburar. När Brommamejeriet, där ungefär 30 gamla rullburar förvarades lades ner så skulle de slängas. Då jag fick kännedom om det, lyckades jag hitta ett utrymme på Torsgatan, bokade en mjölktransportbil och åkte ut till Brommamejeriet och tillsammans med en person från utredningen hämtade vi alla stora rullburar. Folk tyckte jag var helt galen… Idag finns dessa stora saker magasinerade på vårt reklamlager i Jordbro.
Man kan tycka att Britt Ullestad borde vara nöjd med ett källarkontor på jobbet och ett reklamlager i Jordbro. Men nej, det räcker icke! Hon har även ett omfångsrikt privat mejeriarkiv hemma i källaren. Mjölkflaskor, skyltar, affischer, kossor av alla de slag, påsar och mycket annat som har med mejerier att göra trängs i hyllor och lådor. Hon bedömer att hon hemma har ungefär 600 föremål och ytterligare uppåt 1 000 föremål på sin arbetsplats.
Varifrån kommer då detta intresse?
– Jobbet blev min hobby när jag började inom mejeriindustrin på 1970-talet. Någon gång i början av 1980-talet började jag samla på mig äldre saker med anknytning till mejerinäringen på antikaffärer och loppisar. En del saker som man kunde hitta då finns helt enkelt inte att få tag på längre, flaskor och krukor till exempel.
Privat har Britt Ullestad och maken Sune, som förvisso också har en bakgrund på Arla och delar hennes intresse, haft vissa kontroverser kring hur stor del av hemmet som ska utgöra arkiv och museum respektive bostad. Han skulle kunna tänka sig att flytta saker till ett magasin, medan Britt bestämt vill ha sakerna hemma. Efter att ha besökt hennes hemma-arkiv, får man lätt känslan av att en magasinering ganska snart skulle följas av en snabb återfyllnad av källaren där hemma …
Att ha ett ohälsosamt stort intresse för sitt arbete kan ju vara dåligt för hälsan, men knappast om det handlar om mjölk. Mjölk är ju som bekant hälsa!