Ett sekel av nytta och nöje

I över hundra år har Pressbyrån levererat de senaste nyheterna till ett föränderligt Sverige. Kioskluckor utvecklades till moderna butiker. På resan banade företaget även väg för pinnglass, söndagsöppet och inrikesflyg.

Sveriges första nyhetsbyrå startade 1867 på initiativ av den dansk-svenske tidningsmannen Alfred Fich. Nyhetsbyrån fick namnet Svenska Telegrambyrån och var från början en filial till tyska Wolffs Telegraphisches Bureau i Berlin. Svenska Telegrambyrån hanterade nyheter från hela världen. Kontoret i Malmö fokuserade på utlandsnyheter, Göteborg levererade det senaste från Norge och Sundsvall var navet som förmedlade inrikesnyheter från hela norra Sverige. Telegrammen som strömmade in bands i bokpärmar och sorterades kronologiskt utifrån ett specifikt seriesystem.

På 1890-talet fick byrån svenska ägare. Samtidigt som Svenska Telegrambyrån under det sena 1800-talet utvecklade sin verksamhet började ett nytt fenomen dyka upp i de svenska städerna: kioskerna. I en tid då vanliga butikers öppettider var strängt reglerade, kunde kiosker komma undan med att ha öppet i stort sett när som helst på dygnet. Deras tillgänglighet var svår att konkurrera med. Hållhaken var emellertid att kioskerna inte fick sälja vad som helst, bara utvalda produkter. Den vanligaste varan förbipasserande erbjöds var mineralvatten för att släcka törsten. När läsken kom blev också den populär att sälja. Men det fanns även kiosker som sålde bland annat cigaretter, tidningar och biljetter till kollektivtrafiken.

Tidningsutgivarna gick samman

Runt sekelskiftet bubblade konflikter, mellan de som sålde respektive gav ut tidningar vid Sveriges tågstationer, upp till ytan. Lösningen blev att Svenska Telegrambyrån fick ensamrätt på att sälja lösnummer av tidningar vid SJ:s alla stationsområden i landet. Byråns första tidningskiosk slog upp sina luckor på Hamnplan i centrala Helsingborg 1903. Tre år senare gick 59 svenska tidningsutgivare samman och bildade det nya företaget Svenska Pressbyrån. Företaget öppnade kiosker över hela landet och profilerade sig genom att bara sälja tidskrifter, böcker och vykort. Dåtidens kiosker skulle gärna vara utsmyckade med snickarglädje, tinnar och torn.

Ofta var det kvinnor som skötte försäljningen i Pressbyråkioskerna. I takt med att det svenska järnvägsnätet byggdes ut, blev stationsbyggnadernas väntsalar en allt viktigare mötesplats och 1908 fanns Pressbyråns tidningskiosker på hundratals järnvägsstationer. Läskunnigheten bland Sveriges befolkning ökade under de första åren på 1900-talet och att läsa tidningen blev därför ett tidsfördriv för allt fler. Dessutom fanns det många nya publikationer att välja bland. Tidningarna spreds till alla landets Pressbyråkiosker med hjälp av hästtransport, cykel och taxi. Så småningom startade Pressbyrån också upp en egen bilpark.

Tågbud och ett breddat sortiment

Försäljningen av lösnummer ökade ytterligare när idén om tidningspojkar kläcktes. 1916 började pojkar i tonåren sälja tidningar ombord på tågen, kombinerat med godis och tobak. Pojkarna kallades för tågbud och var som mest 600 stycken i åldrarna 13 till 17 år. Till slut fanns det en tidningsförsäljare med vid i stort sett varje avgång. De kännetecknades av en grå uniform och en tidningsväska på magen. I början av 1930-talet fanns hundratals tidningspojkar på tågen i Sverige och de färdades kors och tvärs över hela landet. Men tågbudfenomenet försvann lika snabbt som det startade. Dyra tågbiljetter och uniformer till pojkarna gjorde verksamheten olönsam.

Samma år som tågbud introducerades valde en Pressbyråkiosk vid Hornstull i Stockholm att på prov börja sälja tobak och choklad vid sidan om det vanliga utbudet av tidningar. Försöket blev lyckat, fler kiosker i landet följde efter och Pressbyrån breddade på så sätt sitt sortiment. Efter första världskrigets slut fylldes dessutom hyllorna med importerade modemagasin och andra internationella tidskrifter. Samtidigt fick Pressbyrån tillstånd att sätta upp reklamaffischer utanför sina kiosker, vilket gjorde att allt fler stannade till och köpte något. Med tiden valde allt fler att investera i Pressbyråns verksamhet och företaget växte. På 1930-talet gjorde funkisen entré och kioskerna som tidigare präglats av snickarglädje började få formen av lådor. Dessutom gjordes kioskerna större för att ge plats åt ett ökande sortiment.

Kiosk vid järnvägsstationen i Landskrona 1910. Bild: Pressbyråns museum.

Kiosk vid järnvägsstationen i Landskrona 1910. Bild: Pressbyråns museum.

Handeln på stationerna kompletterades med tågbud i kupéerna, som sålde tidningar från stora väskor. Bild: Pressbyråns museum.

Handeln på stationerna kompletterades med tågbud i kupéerna, som sålde tidningar från stora väskor. Bild: Pressbyråns museum.

Innovativa idéer

1932 introducerade Pressbyrån en världsunik lösning när det första tidningståget rullade ut från Stockholms central. Vagnarna var fulla med tidningar som bilvägen kommit direkt från tryckeriet till huvudstadens centralstation. Först efter att de lastats in i tågvagnarna och tåget påbörjat sin resa startade arbetet med att räkna, bunta och packa tidningarna. Att utföra sorteringsarbetet under tågresans gång var något helt nytt i tidningsvärlden och de dagsaktuella upplagorna lämnades av på ort efter ort längs tågsträckan. Samtidigt som tidningståget lanserades öppnade Pressbyrån sin egen vykortsfabrik.

Fabriken hade kapacitet att tillverka 10 000 vykort om dagen och där producerades kort med uppemot 16 000 olika motiv. 1943 byggdes fabriken ut och blev den modernaste i sitt slag i världen. Pressbyrån kom också att bana väg för den svenska pinnglassen. 1935 tillverkade företaget Sveriges första glass på pinne som fick namnet Alaska.

Den marknadsfördes som hygieniskt förpackad med pappersomslag och blev snabbt ett populärt inslag i sortimentet. Under de två decennierna som följde blev antalet kiosker och butiker som sålde tidningar bara fler och fler. Till slut distribuerade Pressbyrån varor till 17 000 försäljningsställen. Då kom ett nytt genombrott – flygtransport av kvällstidningar. Pressbyrån lastade sina plan fulla och när de landat på slutdestinationen stod bilar redo på landningsbanan för att transportera buntarna av tidningar vidare. Men i början gick planen ofta tomma på tillbakavägen.   Det blev det med tiden ändring på. En påhittig pilot föreslog möjligheten att fylla det tomma planet med passagerare på hemresan. Idén sattes i bruk och embryot till det svenska inrikesflyget var skapat.

Det första tidningståget lastas med tidningar på Stockholms central 1932. Bild: Pressbyråns museum.

Det första tidningståget lastas med tidningar på Stockholms central 1932. Bild: Pressbyråns museum.

Väntsalen på Uppsala tågstation. Bild: Pressbyråns museum.

Väntsalen på Uppsala tågstation. Bild: Pressbyråns museum.

Kvällstidningarna börjar transporteras ut med flyg 1950. De tomma planen fylldes snart med passagerare på hemresan. Bild: Pressbyråns museum.

Kvällstidningarna börjar transporteras ut med flyg 1950. De tomma planen fylldes snart med passagerare på hemresan. Bild: Pressbyråns museum.

Söndagsöppet

Fram till 1968 var söndagen en lagstadgad vilodag; enligt affärstidslagen var alla butiker tvungna att ha stängt. Men Press byrån lyckades få dispens från lagen och på försök introducerade företaget en servicebutik som hade öppet alla dagar i veckan, till och med på kvällen. Satsningen blev en framgång och ledde fram till att affärstidslagen så småningom avskaffades helt 1972. Några år senare omvandlades Pressbyråns lokaler från enkla kiosker till modernare butiker och i dag har företaget runt 300 butiker över hela Sverige.

Varje dag besöker ungefär 300 000 människor en Pressbyrå för att köpa allt från lunchmat till böcker. Företaget har fortfarande Nordens största utbud av tidningar med över 2 500 titlar på över 15 olika språk. På Kungsholmen i Stockholm finns ett museum om Pressbyråns historia som för många förblivit relativt okänd. Trots sina knappa 60 kvadratmeter är väntetiden för att komma in i museet cirka två år och det drivs av tidigare anställda på Pressbyrån.

Dela med dig av dina tankar