Gammal värmekälla i ny tid

När Jean och Carl Gerhard Bolinder gav sig in i spisbranschen inledde de en jakt på en konstruktion som skulle ge så mycket värme som möjligt för så lite bränsle som möjligt. Ett nytt EU-direktiv har nu gjort bröderna Bolinders idéer om gjutjärnsspisen aktuella igen.

I katalogen för J & CG Bolinders Mekaniska verkstads AB:s köksspisar från 1880 ägnas två sidor åt att beskriva de förbättringar i konstruktionen som de nya spisarna fått. Givetvis handlade det främst om bränslebesparande innovationer – hur lite ved som gick åt var nämligen konkurrensmedel nummer ett i branschen. I sina nya spisar hade bröderna Bolinder till exempel gjort innerväggarna i ugnen vågformiga. På det sättet ökades ytan i ugnen med 50 procent. Värmen från veden kunde alltså upptas av en större yta än tidigare vilket gjorde ugnen varmare på samma mängd ved.

Enkel konstruktion

En köksspis av gjutjärn är en ganska simpel konstruktion. I eldstaden förbränns ved, och genom det drag som skapas av skorstenen leds de varma gaserna runt ugnen, en sluten låda intill eldstaden, och värmer den. På sin väg genom spisen värmer gaserna även hällen och dess ringar eller plattor. Arkeologer har hittat slutna spisar gjorda av lera och sten som dateras flera tusen år tillbaka och när man löste tekniken bakom gjutjärnet på 1700-talet kom också gjutjärnsspisarna. I Sverige gjöts de första spisarna på 1830-talet, men i de flesta hushåll anrättade man sin mat i öppna spisar med kokkärlen antingen hängande på krokar eller placerade i elden på trefötter.

De öppna härdarna slukade stora mängder bränsle i förhållande till den värme de spred, verkningsgraden beräknas vara så låg som 5–10 procent, vilket betyder att större delen av vedens lagrade energi går ut genom skorstenen. Redan 1767 gav Rikets råd (tidens regering) ett forskningsuppdrag till greven och arkitekten Carl Johan Cronstedt som gick ut på att hitta en mer bränslesnål uppvärmningsform – veden började helt enkelt bli en bristvara. Samma år presenterade Cronstedt lösningen i skriften Beskrifning på Ny Inrättning af Kakelugnar Til Weds Besparing.

Nyheten med kakelugnen var dels en sluten eldhärd med ventiler som släppte in förbränningsluft, dels ett system av rökgångar där rökgaserna värmde upp teglet som ugnen var murad av, på sin väg ut mot skorstenen. Plötsligt räckte två brasor per dag för att värma ett rum. Kakelugnarna var dock dyra att mura upp och hamnade till en början mest i stora stadsvåningar och villor – men i rörspisar (ibland kallade fattigmanskakelugnar) användes tekniken med rökgångar och genom dessa spreds värmen i landet. Men i köken gällde som sagt fortfarande öppna eldar, hushållsarbetet var varmt, sotigt och bränsleslukande.

Reklam för Bolinders sortiment för hotellkök. Bildkälla: Bolinders Mekaniska Verkstads arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria

Reklam för Bolinders sortiment för hotellkök. Bildkälla: Bolinders Mekaniska Verkstads arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria

Montering av spisar någon gång kring sekelskiftet 18-1900-tal. Bildkälla: Bolinders Mekaniska Verkstads arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria

Montering av spisar någon gång kring sekelskiftet 18-1900-tal. Bildkälla: Bolinders Mekaniska Verkstads arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria

1913 hade Bolinders 1800 anställda och omsatte 9 miljoner kronor. Bildkälla: Bolinders Mekaniska Verkstads arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria

1913 hade Bolinders 1800 anställda och omsatte 9 miljoner kronor. Bildkälla: Bolinders Mekaniska Verkstads arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria

Bolinders

Bröderna Bolinder föddes i Vaksala utanför Uppsala och båda två visade intresse för teknik och konstruktion. Storebror Jean blev verkmästare på Kungliga Myntet i Stockholm och Carl Gerhard blev elev vid Samuel Owens mönsterverkstad i Stockholm. Han fick senare anställning hos såväl Motala Mekaniska verkstad som Kockums i Karlskrona. Troligen fick CG se sin första gjutjärnsspis hos Samuel Owen. Owen hade varit verkmästare hos Bergsunds mekaniska verkstad där man 1831 börjat tillverka Victor Sjöbergs patenterade slutna spis, en enkel konstruktion av gjutjärn.

Det var först efter tre år i England som bröderna tog fram sin egen variant av gjutjärnsspis. 1844 köpte de fastigheten Kaplansbacken 10 på Kungsholmen i Stockholm och anlade sin första fabrik, till en början bestående av en maskinverkstad med två svarvstolar och ett litet gjuteri med plats för en smed. Året därpå levererade de sina första vedspisar, liksom sina första ångmaskiner och sågramar. Med tiden skulle sågverksutrustning bli bland Bolinders största inkomstkällor (deras produkter byggde kända träindustrier som Korsnäs, Mo-Domsjö, Skönvik och Svartvik), men länge var spisarna den största tillverkningsartikeln och konkurrensen var de första decennierna av verksamheten inte mördande.

Framtida jätten Husqvarna kom till exempel inte i gång med sin spistillverkning förrän 1872. Totalt tog bolaget fram mer än 100 olika modeller, och varje ny era av spisar marknadsfördes med hur väl de tillgodogjorde sig vedens brännvärde i jämförelse med tidigare upplagor. Fram till 1928 hade Bolinders 35 olika patent i Sverige och andra länder, kopplade till spistillverkningen. Ibland handlade patenten om nya innovationer i funktionen, som de veckade ugnsväggarna, men ofta kunde patenten bestå av nya processer i tillverkningen eller i monteringen av spisarna och var egentligen inte något som kom slutanvändaren tillgodo.

Svåra att förbättra

Problemet för spistillverkarna var att konstruktionen var färdig rätt tidigt, rent funktionsmässigt fanns inte mycket att förbättra och några mätmetoder för verkningsgrader – spisens förmåga att ta till vara vedens lagrade energi – fanns inte. För att skilja ut sig från konkurrenterna skaffade man gärna ett patent för något ibland ganska oklart, använde det i marknadsföringen och hävdade sin egen produkts förträfflighet på ett så tydligt sätt som möjligt. Där hade Bolinders en trumf; de specialiserade sig tidigt på stora spisar för restauranger, hotell, slott och herrgårdar och använde så kallade ”intyg” från dessa kunder i sina kataloger. Till exempel uttalar Grand Hôtels kökschef Ph. Feindel följande 1911: ”Härmed intygas, att den af Bolinders Mekaniska Verkstads Aktie Bolag år 1902 till Grand Hôtel och den 1908 till Grand Hôtel Royal levererade restaurantspisarne, ångkokare, grillar m.m. fungerat till min fulla belåtenhet.”

Även privatkunder bidrog med omdömen, 1892 gav Bolinders ut ett tolvsidigt häfte med intyg för sina spisar av 1891 års patent, till exempel detta: ”Härmed vill jag lämna det intyg om spisen, att jag är mycket belåten med den till bakning. Den har en synnerligen jemt fördelad värme, och hvad stor fördel den har är en lagom bottenvärme, som är sällsynt finna hos andra spisar. Präktigt drag och ringa bränsleåtgång i förhållande till spisens storlek. Och skall jag med skäl kunna rekommendera den här på orten. – Maria Lagerström, Ronneby.” Bolinders växte hela tiden som företag, och trots att granntomterna kring Kaplansbacken på Kungsholmen införskaffades, behövde man hitta plats för att utvidga. 1903 köptes egendomen Kallhäll väster om Stockholm och 1910 invigdes verkstäderna, arbetet började med tillverkning av småspisar och kaminer samt gjutning av maskingods för verkstaden på Kungsholmen.

1913 hade Bolinders 1 800 anställda och omsatte 9 miljoner kronor. 1932 klövs bolaget och allt som hade med maskiner och motorer köptes av Munktell i Eskilstuna och blev Bolinder-Munktell, kvar i Kallhäll blev nybildade Bolinders Fabriks AB. Vid den här tiden gick fortfarande spisförsäljningen bra, men numera tillverkade man också el- och gasspisar. Vedspistillverkningen tynade så småningom bort, 1956 köpte Svenska Maskinverken upp bolaget och Bolinders försvann som företagsnamn.

Illustration av Bolinders vedspis nr 1013-1014. Bildkälla: Bolinders Mekaniska Verkstads arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria

Illustration av Bolinders vedspis nr 1013-1014. Bildkälla: Bolinders Mekaniska Verkstads arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria

Internationell reklam för Bolinders spisar. Bildkälla: Bolinders Mekaniska Verkstads arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria

Internationell reklam för Bolinders spisar. Bildkälla: Bolinders Mekaniska Verkstads arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria

Vedspisuppror

Trots att en mängd gjutjärnsspisar kastades ut ur svenska bostäder när el och gas ersatte, räknar Energimyndigheten med att det i dag finns 1,1 miljoner spisar och kaminer som fortfarande används, bland dem en betydande andel av Bolinders fabrikat. Deras duglighet är återigen satt under lupp sedan ett EU- direktiv om verkningsgrad och partikelutsläpp börjar gälla 2022. Främst riktar direktivet in sig på att nytillverkade vedpannor, spisar och kaminer ska ha en CE-märkning för att få installeras. Många EU-länder har redan infört sina tolkningar av direktivet. I Sverige är det Boverket som författat ett regelverk utifrån direktivet, som skulle börja gälla den 1 juli 2018, och precis som på många andra håll omfattar det även äldre spisar och kaminer, vilka inte får installeras i nya byggnader eller där det inte förut suttit en liknande utrustning.

Braskande rubriker har hävdat att Boverket förbjuder gamla spisar genom sitt regelverk, vilket är en sanning med modifikation. Alla spisar som redan finns installerade får fortsätta att stå där de står och får till och med bytas ut mot liknande. Men oron hos många eldare är påtaglig, på Facebook har det bildats ett vedspisuppror med över 20 000 medlemmar som försöker förmå Boverket att förtydliga sina regler och ändra dem så att redan existerande spisar ska undantas – som det ursprungliga EU-direktivet avser. Argument som används är bland annat att det skulle vara resursslöseri att inte låta redan tillverkade spisar få användas under hela sin livslängd. Upproret har gett resultat. Riksdagen har beslutat att undantaget för gamla spisar ska gälla till och med den 1 januari 2019. Och hopp finns om att undantaget ska göras permanent.

Ingen vet, men det är mycket troligt att gamla spisar har en verkningsgrad som uppfyller kraven i EU-direktivet. Det skulle vara ganska osannolikt om all möda som Bolinders och de 50-tal andra svenska spistillverkarna la ner på att utveckla sina spisar till att effektivt förbränna bränslet inte hade gett resultat. Kanske var Bolinderspisarna framtidssäkrade. Kanske handlar en effektiv eldning bara om att följa några av de instruktioner som bröderna Bolinder skickade med sina spisar redan 1849 och som sedan bara förändrades måttligt under deras 100-åriga historia:

  • För ernående av jämn ugnsvärme, oberoende av tillfälliga kalla luftströmmar, bör spisens ugnssida helst vara inmurad i kakel e.d. och spisens botten bör vila å helt murverk.

  • Låt aldrig fyren brinna ned under matlagning, då rosten (där veden förbränns) måste vara väl täckta med glöd och bränsle, så att ej kalluften kan passera obehindrat runt spisen.

  • Låt sota spisen vid behov.

Dela med dig av dina tankar