Det pågår en facelift av Stockholms siluett. De anrika byggnaderna runt Strömmen har alla i tur och ordning restaurerats och återställts, senast avtäcktes Nationalmuseum. I november förra året uppmärksammades det i media att det anrika Grand Hôtel på Blasieholmens kaj skulle få en ”nygammal fasad,” ett återskapande av hotellet så som det såg ut då det invigdes.
VISA BILDTEXT
Grand Hotel 1946, efter Ivar Tengboms första renovering men innan påbyggnaden av den översta våningen den påföljande vindsbranden där tornet från 1898 års renovering förstördes och fick ersättas, balkongräckena. Fotograf: Gustaf W:son Cronquist. Bildkälla: Stockholms stad Digitala stadsmuseet.
FÖRETAGEN AV: Hampus Busk 2018-03-20
Grand Hôtels fasadprojekt, Sveriges tyngsta historiebruk
DELA
En föraning till vad som komma skall presenterades då i husets nedre vänstra hörn. Där hade ett arbetsprov i form av en två våningar hög sektion med rika stuckarbeten och ljus färg skapats. Efter noggrann avsyning och en lätt förändring i kulören fick projektet godkännande från stadsbyggnadskontoret. Det kanske största fasadåterställningsprojektet i Stockholm i modern tid fick grönt ljus. Sedan årsskiftet pågår arbetet i entreprenad av STARK fasadrenovering i Sverige AB. Projektet leds av Calle Cederqvist och arbetet utgår från en orginel lokallösning: den inlånade Vaxholmsbåten “Roslagen” som tillfälligt modifierats och ligger förtöjd vid Blasieholmskaj under hela projektet. För nytillverkningen av stucken svarar Tommy Segel på Stuckbema.
I mitten av mars 2018 har arbetet kommit så långt att första etappen byggnadsställningar plockats ned. När de sista byggställningarna monteras ned i april i år kommer Stockholm att få se resultatet av en av sin tids mest ambitiösa fasadåterställningar. Då kommer över hundra personer ha varit inblandade i projektet, som från januari löpt i sjudagarsskift. Det stora projektet lyfts fram som ett återskapande av det ursprungliga Grand Hôtel fasad. Det är också ett arbete som har integrerats med avancerade tekniska installationer för infälld LED belysning av ljusdesignern Michael Hallbert känd från nyinstallationen av pinnen på Sergels torg.
Arbetet ska bereda hotellet för ytterligare sekel som Sveriges främsta hotell. Men den antikvariska och hantverksmässiga aspekten har varit central och en förutsättning för att man fått godkännande från staden. Det är ett arbete som varit snudd på omöjligt utan Centrum för Näringslivshistoria, mer om det nedan. Men vad är det egentligen för ett hus vi talar om och vad är det för rekonstruktion som kommer på plats i april? För att förstå detta ger vi oss ut på en byggnadshistorisk exposé.
RELATERADE ARTIKLAR
En fransman med särskilt god smak
Jean-François Régis Cadier, hade varit verksam som hotell- och restaurang-entreprenör i Sverige i snart tjugo år då han 1870 anmodades skapa vad som var tänkt att bli Sveriges förnämsta hotell. Det var en uppgift som krävde det bästa av allt, och tidsfristen som finansieringen gav honom var knapp. Hösten 1871 köptes tomten på Blasieholmen invid strömmen, mittemot Kungliga slottet. Det skall ha varit Cadier personligen som bad de två unga bröderna Axel och Hjalmar Kumlien, som just höll på att avsluta bygget av Stockholms centralstation, att starta sin egen arkitektbyrå och anta hotellet som uppdrag. Sagt och gjort, bröderna startade eget, och redan februari 1872 kunde de presentera de första ritningarna. Då hade sprängnings- och grundläggningsarbetet redan påbörjats. Parallellt med grundarbetet fortsatte ett frenetiskt projekteringsarbete där uppdragsgivare och arkitekter blandade referenser och förebilder från de främsta hotellen i Paris och Wien.
I juli samma år färdigställdes ritningarna, och över 300 byggnadsarbetare uppförde byggnaden på rekordtid, med murverket uppe på mindre än ett år. Detta innebar att man kunde ägna nästan hela påföljande år till inredning. För denna, och för tekniska finesser som hissar, svarade nästan uteslutande olika Stockholmsfirmor, till exempel de Bolinderska verkstädernas spektakulära trappa vilken fortfarande finns på plats. Försommaren 1874 stod rekordbygget färdigt för invigning. Kungen som inte ville officiera invigningen av något så profant som ett hotell bjöds i stället in för en kunglig rundvandring just innan själva invigningen, och Cadier fick därmed ändå sin kungliga glans. Det var då inte bara stadens mest luxuösa inrättning. Byggtiden gick till historien för sin effektivitet, som är svår att matcha än idag. Herr Cadier drev, fram till sin död 1897, sitt hotell med fast hand och positionerade det i stockholmarnas kollektiva medvetande som en högborg för god service och klädsam lyx. Bröderna Kumlien i sin tur gick till historien som några av Sveriges mest namnkunniga arkitekter, vars verk som Täcka udden, Sofiahemmet, vackra stenstadshus och ett oräkneligt antal institutionsbyggnader ännu vittnar om.
Två omtag, en brand och en veranda
Efter Cadiers frånfälle grundades Aktiebolaget Nya Grand Hôtel för att vidareutveckla verksamheten. I samband med detta bestämdes att interiör och fasad skulle få en radikal omgestaltning för att passa tidens ideal från Berlin och London och utmärka bibehållen modernitet. Arbetet med omgestaltningen föll även denna gång på två unga arkitekter, Ludvig Peterson och Ture Stenberg. Byggnaden byggdes med våning och fick nu sitt karakteristiska tornmotiv, upphöjda gavelpartier, balkongsättning och burspråk ovanför ingången. All fasaddekor från bröderna Kumlien avlägsnades. I denna 1890-talets stildräkt fick också hotellet sitt största utvidgning hittills. Under vd:n Wilhelmina Skoogs ledning inköptes stallet på hotellets baksida och här uppfördes ett annex, Grand Hotel Royal i tydlig jugendstil och med Ernst Stenhammar som arkitekt. Här återfinns den spektakulära vinterträdgården som i sin samtid skulle bli känd för att nära inpå ha ruinerat hotellet och dess ägare. Den blev med tiden en av hotellets största tillgångar och har just tillsammans med byggnaden i sin helhet återställts. Med ny innovativ teknik blir den huvudstadens främsta samlingsplats för spektakulära event.
Men tiden och smaken förändras. Från 1920-talet ansågs mycket av gångna årtiondens stilsarkitektur vara omodern, ful och svårskött. Det var också något som drabbade Grands praktarkitektur från 1898. Efter ytterligare byte av regim beslutades återigen en genomgripande omgestaltning av byggnaden. Uppdraget föll denna gång på Ivar Tengbom, tidens mest namnkunnige arkitekt från bland annat Tändstickspalatset. Resultatet blev 1923 ett radikalt ingrepp, där nästan all fasaddekor och takuppbyggnader togs bort. Fasaden fick en ljus slätputs, men byggnadens ursprung och identitet blev svåra att avläsa. Kvar fanns de rika interiörerna från de första epokerna till vilka Ivar Tengbom lade en väl avväg klassicistisk gestaltning av lobbyn. Måhända låg hans huvudintresse där och inte i det föregående sekelskiftets praktarkitektur. Värt att notera är att Ivar Tengboms levnadstecknare Anders Bergström i sin biografi om arkitekten valt att inte nämna någonting om arbetet med Grand.
År 1951 beslutades att hotellet skulle byggas ut med ytterligare en våning. Även denna gång i arkitekten Ivar Tengboms ledning i samarbete med sonen Anders. Höjningen av den avskalade volymen blev inte lätt att bemästra. Kort efter detta drabbades vinden av en brand, vilken tvingade fram en förnyad konstruktion av tornet. I samband med arbetet förenklades fasaddekoren ytterligare. I mellantiden hade hotellet, sedan 1964, fått en ny ägare genom hotel Carlton och Marcus Wallenberg. Den senare hade intresserat sig för hotellbranschen sedan andra världskriget och förvärvet av Grand Hôtel blev en stor mediehändelse. Det innebar också stora investeringar i verksamheten som fick sitt kulmen 1974.
Arkitekterna Glauz och Alleman hämtades från Österrike. Tidens modernistiska ideal förde med sig att nya tillägg till byggnaden skulle gå i en kraftigt avvikande stil och resultatet blev dagens betongkonstruktion, klädd i ärgad koppar. Konstruktionen förde med sig den olyckliga omständigheten att taket i den praktfulla vestibulen behövde sänkas för bjälklagsinfästningarna av verandans tak. Jubileet fick verkligen en högtidlig inramning med kunglig närvaro. Denna gång i form av prins Bertil som underströk Grand Hôtels särställning som landets främsta etablissemang och motiverade hans deltagande i festligheterna. Åren innan verandans tillkomst putsades också hela fasaden om i dagens mörkare mer brunaktiga nyans. Sedan dess har mycket litet förändrat sig till det yttre på hotellet. Resultatet är ett hus som med sin nedtonade utsida skickligt döljer sitt praktfulla inre med dess överdådiga interiörer och upplevelserikedom.
Idén om att ta tillbaka ursprunget
De senaste årtiondena har en successiv översyn och upprustning av samtliga hus som ingår i hotellet, vilka nästan tar upp ett helt kvarter, skett. Det var genom en önskan att återställa länken mellan det yttre och inre, mellan nutid och en rik historia, som Grand Hôtels ägare genom dess VD Pia Djupmark i samarbete med arkitekten Per Kallstenius födde idén. Tanken att återskapa bröderna Kumliens ursprungliga fasad på hotellbyggnaden. Ett arkitektteam för uppgiften skapades med arkitekterna Karin Hagelberg och Karl Oscarsson på Tengbom.
Arbetet tog fart på allvar under sommaren 2016 och påbörjades med ett ingående detektivarbete runt arkivinstitutioner, av arkitekten Marie-Louise Kallstenius, där tillgängliga bygghandlingar och dokumentation genom hela tidsperioden samlades in. Vid jämförelser mellan byggnadsritningar och fotografier kunde man snabbt dra slutsatsen att skisserna och slutresultatet avvek på flera kritiska punkter. För den djupare antikvariska analysen svarade byggnadsantikvarien Lisa Sundström på Tengbom. Utmaningen att skapa en fasad som tydligt avspeglar originalet krävde också en bild med extrem skärpa.
Svaret fanns hos Johannes Jaeger, hovfotograf verksam i Stockholm under senare halvan av 1800-talet. Han hade gjort en redovisande fotodokumentation av monumentala byggnader 1878, och där återfanns hotellet. Projektet skulle upptäcka att det var långt ifrån enkelt att hitta ett exemplar av fotografiet med en tillräckligt hög skärpa för att läsa av fasaddetaljerna. Efter att ha vänt sig till flera institutioner var det Centrum för Näringslivshistorias arkivarier, som bland annat förvaltar hotellets arkiv, som satt inne med svaret. De kunde prestera en kopia med tillräckligt hög upplösning för att mäta av de saknade detaljerna. ”Arbetet hade nästan varit omöjligt utan den hjälp med underlaget vi fick från Centrum för Näringslivshistoria”, kommenterar Per Kallstenius.
Efter att ha jämkat ritningar med fotografiskt underlag och lasermätning av fasaden återstod fortfarande åtskilligt. Viktiga pusselbitar var det lager av klassiska arkitekturdetaljer som fanns hos Stuckbema i Rosersberg. Efter inventering av Kumlienhus kunde med hjälp av deras detaljer och Jaegerfotot göras förelägg till de gjutformar i vilka stuckdetaljerna till fasaden sedan framställdes. En central problematik var det restaureringsideologiska dilemma som fanns i de två översta våningarna, som tillförts efter Kumliens tid och inte var en del i den återskapade kompositionen.
För att harmonisera med det angränsande Bolinderska palatsets takfot lät man den ursprungliga taklisten i hotellfasaden utföras i sin helhet. Ovanför denna, på den näst översta våningen, återfinns ett motiv med dubbelpilastrar som funnits med i fasaden som den såg ut från 1898. Mittpartiet tecknar dock ut förenklat. Den översta våningen från 1952 bibehålls enkel med tillägget att en cigarrlist, ett formelement med rötter i det forna Egypten som funnits med i Ivar Tengboms fasad flyttas upp under den befintliga listen. På fasadens mitt återkommer det gamla skyltmotivet ”Grand Hôtel” i ny tappning.
En historisk helhet
Helheten som skapas är i huvudsak en hyllning till det ursprungliga hotellet, som det gestaltades av Cardier och bröderna Kumlien. Samtidigt sparas en rad formelement, till exempel burspråket i fasadens mitt, tillkommen genom 1898 års renovering och balkongräckena från 1923 och de två översta våningarna referenser. Resultatet blir en helhet, där byggnadshistoriken brukats som en kompletterande verktygslåda. Härifrån har man lekfullt hämtat och modifierat de stilgrepp som finns belagda, en slags proveniensprincip genom att man förhållit sig till byggnadens egna utseende som avgränsning. På detta sätt redovisas hela byggnadens sammansatta historik.
Resultatet blir en omarbetning som är mer än en enskild epok. Det blir en återupprättad hommage till de stora hotellen i Paris och Wien som byggherre och arkitekter har haft för ögonen då de för länge sedan skrev om hotellhistorien.
Så, genom en av Stockholms mest komplicerade och dramatiskt omvälvande byggnadshistoriker har en omvänd gestaltningsprocess skett. Denna sträcker sig från ett fotografi hos Centrum för Näringlivshistoria, till byggnadsställningarna som täcker fasaden och den armé av yrkesmän som varit inblandade i arbetet. Vi avslutar här ännu ett kapitel i stadens visuella minne och inleder med en nygammal blivande klassiker. Under mars blir den första etappen klar och då kommer en ny vy att erbjudas Stockholmsflanören. En vy med ett fantastiskt bruk av sin historia.