I dag är det Kanelbullens dag
VISA BILDTEXT
Deltagare i demonstrationen den 4 oktober 1983. Bild ur Svenskt Näringslivs historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

PRYLARNA AV: Per TH Dahl 2018-10-03

I dag är det Kanelbullens dag

I dag är det Kanelbullens dag. För den som var aktiv i svensk inrikespolitik för några årtionden sedan ter sig tanken att ägna 4 oktober åt kanelbullar avlägsen. 4 oktober var ju svenskt näringslivs och svensk borgerlighets 68-revolt, den dag då tusentals människor för första gången i sina liv fann sig gå med demonstrationsplakat i händerna. Då, 1983, ställdes frågan om företagens ägande på sin spets.

Förhistorien sträckte sig tio år tillbaka i tiden. 1971 hade LO-kongressen givit bland andra Rudolf Meidner i uppdrag att komma med förslag på ökad så kallad kollektiv kapitalbildning. Näringslivets samlade vinster ansågs för höga, och den solidariska lönepolitiken gav inte de anställda tillräckligt. 1975 blev Rudolf Meidners förslag offentligt.

Tidigare hade de tre AP-fonderna skapats, men de placerade inte pengar i aktier. Nu skulle ett antal löntagarfonder upprättas. De skulle få garanterade andelar av företagens vinster i form av aktier, men de skulle styras av facket eller facket närstående. LO ställdes sig bakom förslaget, och med blandade reaktioner också socialdemokraterna, som sannolikt förutsåg de konflikter fondtankarna skulle skapa.

De gjorde så också, i växlande grad. De svenska näringslivsorganisationerna reagerade i början tvekande, men i stället drogs en debatt med mycket starkt engagemang i gång av enskilda företagare landet runt. Den som kom att symbolisera fondmotståndet vad ordföranden i Jönköpings handelskammare, kring vilken löntagarmotståndet samlades.

I kontrast med Randholms hårda linje stod kända namn som Gränges VD Erland Waldenström och  Handelsbankens Tore Browaldh, aktiv i skapandet av SNS. Waldenström lade för sin del fram ett förslag till kompromissfonder, som framkallade kommentaren från de mer bestämda fondmotståndarna att ”alternativet till löntagarfonder är ett enda: inga fonder alls”.

I och med att ordföranden för Svenska Arbetsgivareföreningen Curt Nicolin tog tydligt ställning mot fonderna började motståndet ta fart och organiseras. Hans agerande tog tydligt intryck av de tankar om näringslivets samhällsengagemang som SAFs informationsdirektör Sture Eskilsson hade utformat några år dessförinnan. Ett steg i opinionsbildningen blev SAF-ekonomen Danne Nordlings skrift Fritt näringsliv eller fondsocialism.

DA1900-27067-SNL000218
Reklamflyer inför 4 oktober demonstrationen 1983. Bild ur Svenskt Näringslivs historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Motståndet organiserades i den så kallade 4:e oktoberrörelsen, som snabbt fick lokala avläggare runt om i landet. Debatten intensifierades av att 1982 skulle vara ett valår, och de borgerliga hade fått en svag majoritet i riksdagsvalet 1979 med ett enda mandat. Engagemang i 4:e oktoberrörelsen blev för många närmast ett alternativ till engagemang i politiska partier, i synnerhet som de borgerliga då bråkade inbördes och kärnkraftkonflikterna var i gott minne.

Med hjälp av många olika krafter organiserades så den stora demonstrationen 4 oktober 1983, dagen för riksdagsöppnandet efter det val som vänsterblocket vunnit. Demonstranter åkte 60 extra järnvägsvagnar, 200 bussar, bil och charterflyg från hela landet, och stämningen under den vackra höstdagen var antagligen att likna vid känslorna under bondetåget 1914. Landskaps, städers och kommuners företagare och sympatisörer samlades kring banderoller och flaggor, folkmassor slussades av ordningsvakter till olika ställen i Humlegården och andra platser för att inte kollidera med varandra. Speciella 4:e oktober-sjukbilar stod beredda om olyckor skulle uppstå och demonstrationsledare höll samband med varandra via radio för att allt skulle avlöpa friktionsfritt. Och någon enstaka helikopter gav överblick från luften.

Det är omdiskuterat hur många manifestationen samlade, det deltagarantal som oftast nämns är 100 000. När demonstrationens tät hade kommit till målet vid Mynttorget i Gamla stan hade många avdelningar i Humlegården ännu inte börjat röra sig ned mot Birger Jarlsgatan.

Åren efter fortsatte demonstrationer och andra manifestationer den 4 oktober, eftersom den socialdemokratiska regering som bildades efter 1982 års val införde en uttunnad form av dem. Det är vid den riksdagsomröstningen en skarpsynt riksdagsfotograf fick korn på den dåvarande socialdemokratiske finansministern Kjell Olof Feldts kända klotter

”Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit.”

Löntagarfonderna omvandlades av den nyvalda borgerliga regeringen 1991 till tre forskningsstiftelser och anslag för att förstärka det utsatta pensionssystemet.