Under 1800-talets andra halva skedde en hastig omvälvning av det svenska samhället på många plan. Industrialiseringen tog fart liksom exporten, folkrörelserna grundades och frihet och utbildningsgrad ökade. Totalt handlade det om en samhällsförvandling som resulterade i att den unga arbetarklassen utmanade kapitalet om makten, och att Sverige under en period hade världens mest konfliktdrabbade arbetsmarknad.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 1 2017.
Sensommarkväll, i ångans år 1860. Under sommaren som gått hade stadens vatten erövrats av de många nya små ångsluparna. Och snart väntade den stora revolutionen, när isens välde skulle brytas för alltid och den långa vinterisoleringens tid vara slut. Järnvägen höll på att byggas, sprängskotten dånade från Nybodatunneln. Som om han kom tillsammans med den nya tiden, just i det rätta ögonblicket.
Så inleder Per Anders Fogelström berättelsen om Henning Nilsson och hans ättlingar i Stad-seriens första bok, Mina drömmars stad. Det var ett väl valt år: just på 1860-talet skedde två förändringar som skulle få stor betydelse.
Den ena var näringsfrihetens införande 1864. Innan dess hade skråväsendet begränsat friheten att starta företag. Detta hade emellertid avskaffats på landsbygden 1846, då det också blev tillåtet att öppna butiker där. 1864 infördes näringsfrihet i hela landet, i det att skråväsendet avskaffades också i städerna.
Två år senare kom den andra stora förändringar, när ståndsriksdagen avskaffades och tvåkammarriksdagen infördes. Denna gjorde det möjligt för fler att engagera sig i politiken, framför allt den framväxande medelklassen där många företagare fanns. Trots att tvåkammarriksdagen gav en bredare representation, var det fortfarande bara en liten del av befolkningen representerades, men den parlamentariska nyordningen öppnade för rösträttsrörelsen, en rörelse som började ta fart och skulle fortsätta att växa ända fram till den allmänna rösträttens genomförande 1919.
Det är under 1800-talets senare hälft som industrialiseringen på allvar kommer igång i Sverige. Det syns till exempel i den snabbt växande exporten och i den kraftiga tillväxten i antal aktiebolag, en bolagsform som kom till Sverige 1849. Från 1870 skjuter antalet AB snabbt i höjden.
Men näringslivet utvecklas inte isolerat. Parallellt med den kraftiga tillväxten i antalet företag och affärer, växer olika rörelser och strömningar stadigt allt starkare i det sociala livet. Här finns fackföreningsrörelsen som börjar formera sig just under det intensiva 1870-talet. 1889 bildas Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och 1898 Landsorganisationen, LO. 1902 startar Sverige Arbetsgivareförbund, SAF.
Även i riksdagen drivs det på mot sociala förändringar, framför allt en mer allmän rösträtt. Under 1890-talet är det stökigt på arbetsmarknaden, med många och långa strejker och lockouter. Vid sidan om konflikter kring löner är en viktig konfliktorsak rätten för arbetare att över huvud taget organisera sig. Många företag förbjuder sina anställda att över huvud taget organisera sig och vägrar att över huvud taget förhandla om kollektivavtal med fackföreningar.
1905 når slutligen SAF och LO en överenskommelse, kallad Decemberkompromissen eller Decemberuppgörelsen. Denna ger arbetarna rätt att organisera sig, och arbetsgivarna rätt att leda arbetet, att anställa och avskeda arbetare.
Decemberkompromissen blev emellertid kortlivad. 1909 utbröt storstrejk i Sverige, egentligen en kombination där över 300 000 arbetare togs ut i strejk och 80 000 stängdes ute från sina jobb i lockout. Under konflikten anklagade båda parter varandra för att bryta mot Decemberkompromissen, vilket innebar att den i praktiken var död.
Storstrejken blev långvarig, men slutade med att arbetarna fick återgå till sina jobb utan att få igenom några av sina krav. Resultatet blev ett hårt slag mot LO, som snart hade förlorat hälften av sina medlemmar. Arbetsgivarna å sin sida upprättade olagliga listor över de arbetare som varit tongivande under strejken: dessa kunde sedermera inte få några jobb över huvud taget och fick i många fall emigrera.
Trots de stora motsättningarna mellan arbetsmarknadens parter som manifesterats av storstrejken, växte det i båda lägren också fram en insikt om vikten av att kunna enas och av att respektera den andra – alternativet kunde annars bli att båda förbunden förlorade sitt existensberättigande. Båda parter hade också intresse av att upprätthålla arbetsfreden och den fortsatta utvecklingen av industrin.
I takt med att arbetsmarknadens parter formerades rönte rösträttsrörelsen framgångar. Samma år som storstrejken, 1909, infördes vad som kallades ”allmän rösträtt för män”, men som trots att det innebar att många fler fick tillgång till valurnorna fortfarande innebar höga trösklar för att få säga sin åsikt.
1919 beslutades slutligen om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Även då fanns flera begränsande faktorer, bland annat krävdes genomförd värnplikt för män, men dessa har sedan dess successivt avskaffats.
Från början till slutet av 1920-talet skedde en perspektivförskjutning på arbetsmarknaden, som innebar att de starkt antikapitalistiska strömningar som funnits på arbetarsidan från seklets början försvagades till förmån för en mer tillväxtorienterad och reformistiskt inriktad politik. Även inom det socialdemokratiska partiet och i näringslivet ökade intresset för effektiv produktion och ökad lönsamhet.
Bakom de förändrade attityderna kan bland annat införandet av åtta timmars arbetsdag 1919 och löneeffekterna av det tidiga 1920-talets kris skönjas.
Men kanske finns det ett skäl som väger tyngre än andra för att arbetarrörelsen vid denna tidpunkt blir mer prokapitalistisk, skriver Anders L Johansson i jubileumsboken Saltsjöbadsavtalet 50 år. I och med införandet av den allmänna rösträtten, låg nu den politiska makten inom räckhåll via det socialdemokratiska partiet. För att partiets socialpolitik skulle kunna genomföras krävdes statsinkomster, något som ledde till en omsorg om industrins teknikutveckling och ”de rationaliseringsverksamheter som skulle bidra till att finansiera välfärdssamhällets uppbyggnad”, skriver Johansson.
I praktiken innebar omsvängningen att både stat, kapital och arbete slöt upp bakom ett dynamiskt näringsliv. Men perspektivförskjutningen var inte friktionsfri. Inom LO fanns ett starkt motstånd mot utvecklingen, bland annat mot lagstiftning som skulle begränsa konflikträtten. Sedan 1910 fanns också en syndikalistisk arbetarrörelse, vilken hade anhängare även inom LO, som var starkt emot statlig inblandning.
Trots motståndet klubbades en lag om kollektivavtal och en annan om en arbetsdomstol 1928. Lagen om kollektivavtal – Kollektivavtalslagen – beskrev bland annat att det endast skulle finnas en part på var sida av förhandlingsbordet, något som rimligtvis stärkte LO:s ställning som arbetsföreträdare och i princip slog undan benen för den syndikalistiska rörelsen.
Hösten 1928 genomfördes en konferens kring arbetsfreden, arrangerad av staten och där både SAF och LO deltog. Båda de sistnämnda beskrev efteråt konferensen som en framgång. Den resulterade bland annat i Arbetsfredsdelegationen, en utredning som ledde fram till instiftandet av Arbetsfredskommittén.
När 1920-tal byttes till 1930-tal drabbades det spirande samarbetsklimatet snabbt av inte bara en utan en hel radda frostnätter. Konjunkturen försämrades kraftigt vilket ledde till uppsägningar och krav på lönesänkningar.
Våren 1931 sköt utkommenderad militär ihjäl fem och skadade fem personer vid ett demonstrationståg i Lunde i Ådalen. Senare samma år beslutade LO:s kongress att överge samarbetspolitiken och lämna Arbetsfredskommittén. Året därpå blev socialdemokraterna riksdagsvalets vinnare och för första gången största parti i andra kammaren.
Några år senare, 1935, lämnade den statliga utredningen Folkförsörjning och arbetsfred sitt betänkande. Utredningen presenterade två möjliga lösningar på frågan om folkförsörjning. Antingen skulle regering och riksdag ta initiativet och lagstifta för att skapa arbetsfred och produktion utan störning, eller så fick arbetsmarknadens parter, SAF och LO, frivilligt ta ansvar för folkförsörjningen.
Därmed var frågan om den svenska arbetsmarknadens organisation ställd på sin spets och de olika parterna stod alla inför ett vägval. Vågade staten lägga det viktiga ansvaret för arbetsfreden i händerna på två parter som gång efter annat visat att de inte kunde hålla sams någon längre tid?
Vågade SAF lita på att den socialdemokratiska regeringen skulle respektera en eventuell överenskommelse med LO, utan att lägga sig i till arbetarsidans fördel? Och var det verkligen en bra idé för LO, som hade nära band till den sittande regeringen, att försöka förhandla med arbetsgivarna när det kanske skulle kunna få större fördelar och snabbare resultat i direkt förhandling med staten?
När 1930-talet inleds är den unge mannen som kom till Stockholm den där sensommarkvällen 1860 i Fogelströms roman död sedan länge. Henning blir bara 34 år. Hans hustru Lotten överlever honom med ett decennium och dör 1889, 42 år gammal.
Stad-seriens fjärde bok – I en förvandlad stad – skildrar Stockholmsutställningen, rivningen av Katarinahissen, mörkläggningsövningar och bostadsbyggande. Men även arbetslösheten får färg, med soppkök och köer, liksom Ådalen. En annan Henning – barnbarn till den första – är fortfarande ung:
Erstagatan låg tyst i det varma sensommarmörkret. Här fanns ingen spårvagn som hemma på gatan där han bodde, knappast några bilar heller så här dags…
Nyuppsatta valaffischer lyser från planken. En förkunnade att den som röstade på arbetarpartiet röstade för familjebandens upplösningen, barnens förvildning och sedernas förfall. Plundrande kosacker illustrerade påståendet.
Han höll faster Emelies hand, snubblade fram, var ganska sömnig nu. Det var skönt att fallutten bäddats innan de gick.
