I hundra år har varuhuset tronat där som ett magnifikt orienteringsmärke i Stockholms gatubild. Från 1950-talet förstärkt med den jättelika NK-klockan på taket. Runt omkring har det rivits, bökats och byggts om medan NK-huset har stått pall. Men så hade också den nyskapande Ivar Kreuger lärt sig bygga stora pampiga byggnader med stålskelett i USA och Ferdinand Boberg kunde kröna sin framgångsrika arkitektkarriär med att rita ett glänsande varuhus efter internationella förebilder.

Redan från start var det ett konsumtionspalats av rang, signerat Josef Sachs. Idag, en lyxig galleria i varuhusets form och med Kreugers gamla bolag Hufvudstaden som ägare. En fastighet som åldrats med behag genom såväl kriser som uppgångar, omgörningar och nya trender.

På NK Hamngatan åkte jag rulltrappa för första gången. Jag var bara något år gammal och minns det inte själv, men har hört det berättas. Året var 1955 och familjen bodde på Västmannagatan, nära Odenplan i centrala Stockholm. Min textilkunniga och designroade mamma gick gärna ner till NK eller Nordiska Kompaniet som man fortfarande oftast sa. För inspiration och någon gång ibland för konkreta inköp. Det var främst husgerådsavdelningen och NKs textilkammare hon hade i sikte och tidigt blev jag upplärd till att gilla Stig Lindberg, Astrid Sampe och Viola Gråsten. Stilsäkra, smarta formgivare som följdriktigt blivit ikoner för senare generationer. Och återupptäckts i absolut nutid.

I NK-huset kunde man stöta på gamle kungen, prinsessan Sibylla och drottning Louise och där gick Sigvard Bernadotte som barn i huset. Många av hans designalster såldes på NK och hustrun Marianne byggde upp NKs presentshop. Det mesta fanns att köpa på NK för den som var beredd att betala. För ett barn var det naturligtvis julskyltningen och leksaksavdelningen som lockade mest. På NK inhandlades den brunhyade blunddocka jag fick i födelsedagspresent av pappa som var aktiv i svenska FN-förbundet och ville göra en världsmedborgare av mig. Och sedermera var det därifrån jag lyckades tjata till mig en Barbiedocka. En amerikansk jättesuccé som NK tog till Sverige och fick både ris och ros för.

Med den som grund lärde jag mig sy och prova ut kläder. Visserligen hade jag vid det laget flyttat till Farsta som också hade ett välsorterat NK-varuhus, men stämningen på Hamngatan överglänste med råge den moderna arkitekturen i Farsta Centrum. Så in till stan åkte jag med ”tuben” när jag kom i ålder nog att få åka dit själv eller slog följe med mamma.

På NK köpte man LP-skivor med de senaste favoriterna men kläder skaffades på annat håll. NKs klädutbud var klassiskt och ganska tråkigt för den som var ung på 60- och 70-talet. För egen del knåpade jag ihop rätt mycket själv så för den skull styrde jag kosan till den välfyllda tyg- och sybehörsavdelningen. Köpte färdigt gjorde man på Hennes, Gul Blå och Hollywood. Dock var det på NK man kollade in de svindyra täckjackorna från Bogner och Kitzbuhel som varje unge trånade efter men bara några få fick. Så småningom ersatta av damigare Busnel-kavajer som objekt att sukta efter. Även de från NK.

Hur många har inte under årens lopp stämt träff vid NKs huvudentré? Och hur många turister har inte letat sig dit, lockade av den speciella miljön och det påkostade sortimentet. Åtskilliga är de köpsugna amerikanska kryssningsturister med blårosa hår, japaner med kameror på magen, bullrande ryssar och besökare från alla möjliga håll på klotet som hejdat mig på gatan och bett mig peka ut vägen.

I hundra år har NK Hamngatan faktiskt varit nära nog ett turistmål i sig. Med start långt innan man utnämnde shopping som ett intresse och självklart innehåll i lyckat resande. Det var nog därför som det till sist blev NK istället för Nordiska Kompaniet. Försök säga det begripligt till någon som inte pratar svenska.