Livet efter Kreuger

Under några få år före sin död skaffade sig Ivar Kreuger makt över en jättelik företagsgrupp där han själv styrde allt. Men vad hände med den omstridde finansmannens företag efter hans död?

Artikeln publicerades först i Företagshistoria nr 3 2017 

Förutom Tändsticksbolaget (STAB) och fastighetsbolaget Huvudstaden bestod Kreugers företagsimperium av Svenska Cellulosabolaget (SCA), Telefon AB L M Ericsson (LME) och gruvföretaget Boliden. Stora ägarintressen hade han också i Grängesberg, SKF, Stora Kopparberg och Separator. En formidabel samling företag som bankerna sades roffa åt sig efter hans död.

Ivar Kreuger, civilingenjör till utbildningen, var född i en företagarfamilj från Kalmar. När många svenska ägare och finansmän efter första världskrigets inflation och den därefter följande deflationen tvingades lämna in sina panter till bankerna runt år 1922, deltog denne finansman istället i allt djärvare finansierings- och fusionsupplägg.

Finansbolaget Kreuger & Toll tycktes för en tid spela i en högre division. Konkurrenter och bedömare pendlade mellan misstro och beundran. Antingen fuskade Kreuger, eller också hade han förmågor som överträffade alla andras.

Aktiebrev från 1928. Bild från Kreuger & Tolls historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Han hade dykt upp som en av det tidiga seklets skickligaste byggentreprenörer, med firman Kreuger & Toll som var specialist på betonggjutning. Stockholms Stadion och NK-huset är de mest kända av Kreugerprojekten. Tändstickor var däremot något han drogs in i via familjen, där skapade han en ”tändstickstrust” när världskrigets börshausse pågick i hetaste laget. I likhet med många andra högbelånade företagare råkade han i finansiell kris efter en period av fusioner när börsbubblan sprack men det lyckades han dölja. Privat var han belånad med cirka 20 miljoner kronor sommaren 1919 och hans tändstickskoncern hade skulder på 86,5 miljoner kronor i slutet av 1920. Ett fortsatt aktieras för hans båda bolag, Kreuger & Toll och STAB, skulle sänka honom, såvida han inte kunde hålla uppe skenet och istället gå på offensiv.

Tändsticksbolaget redovisade både stigande vinster och utdelningsutrymme, med hjälp av kreativ bokföring och lån. Konkurrensen på världsmarknaden för tändstickor var för hård, det var för lätt för konkurrenter att etablera sig i branschen. Verksamheten kunde inte bli så lönsam som Kreugers bolag gav sken av.

En av Kreuger & Tolls mest berömda byggnader, NK-huset i Stockholm. Bild: NK:s historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Finansmannens grandiosa plan var att rätta till hela den globala konkurrenssituationen, att skapa ett världsmonopol på tändstickstillverkning och på så sätt både lyfta priserna och sänka kostnaderna. Stora vinster i framtiden skulle rikligt belöna investerare och kreditgivare. Men först behövde alla stödja hans attack med generösa krediter och riskkapital, vilket ett svenskt bankkonsortium också gjorde till en början. Precis som tidigare under byggperioden var han en skicklig säljare. När Handelsbanken började vackla lyckades den svenske finansmannen trassla sig ur finansproblemen med hjälp av den amerikanska firman Lee, Higginson & Co som genomförde en nyemission på 36 miljoner kronor i England hösten 1922, mitt i lågkonjunkturen. Att den svenska delen av emissionen misslyckades var inget som någon skyltade med, inte heller att insäljningen i England blev mycket kostsam. Ytterligare ett steg togs på offensivens och den kreativa bokföringens väg.

Kreuger förmådde att successivt lätta trycket för de svenska bankerna och finansiera både räntebetalningar och utdelningar som fortsatte att hålla aktievärdena uppe. Han var en kunnig och övertygande visionär för Tändsticksbolaget, helt engelskspråkig efter många ungdomsår i USA och Sydafrika. Arbetsförmågan och initiativkraften tycktes vara utan gräns. Nästa finansiella bedrift blev att år 1923 etablera ett holdingbolag i USA (IMCO) där det svenska bankkonsortiet tog en del och Tändsticksbolaget resten av ägarkapitalet. Från detta bolag emitterades därefter ett obligationslån på 15 miljoner dollar. Från och med den punkten framstod Kreuger som likvidare än andra, en trollkarl, som kunde göra det omöjliga i en svår tid. Han förmedlade några år senare obligationslån till europeiska stater i utbyte mot tändsticksmonopol, till exempel Frankrike. I Sverige stod Kreuger & Toll snart, när krisbankernas aktieposter skulle säljas ut på marknaden, i centrum för alla större affärer. På andra sidan Kungsträdgården, mitt emot Wallenbergarnas bankpalats, reste sig det grandiosa ”Tändstickspalatset” efter 1927. Dit anlände delegationer från hela världen, under några år.

Ivar Kreuger. Bild: Svenskt Pressfoto, ur SEB:s historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

År 1929 nådde Ivar Kreuger zenit. Han hade då lyckats genomföra emissioner av olika värdepapper för 1,4 miljarder kronor, vilket motsvarar närmare 40 miljarder idag. En sådan uppräkning gör honom ändå inte rättvisa eftersom det andelsmässigt utgjorde en så stor del av överföringen av det sparkapital som gick från det dynamiska USA till det krigshärjade Europa. Få förstod i det läget hur farlig börskraschen på Wall Street var.

Att bygga en företagsgrupp var från början inte hans idé men från 1920 hade han redan suttit i styrelsen för Sveriges viktigaste företag Grängesberg, som hade en 50-årig rätt från staten att driva LKAB i norr. Undan för undan köpte finansmannen på sig 22 procent av ”grängrarna”, som dessa klassiska spekulationspapper hade kallats.

Statens rätt att lösa in LKAB på 1950-talet gjorde Gränges till ett olämpligt internationellt emissionsprojekt. Men uppenbarligen hoppades Kreuger på att ett nytt ägaravtal skulle öppna för en helt annan värdering. Han underskattade det politiska motståndet mot detta och valde till slut att sälja aktierna.

Skogskoncernen SCA var ett mer aktivt projekt som han drogs in i av Handelsbanken hösten 1928. Efter krigstidens fusionsyra var denna Stockholmsbank ”Norrlandsbanken” som i sitt knä fått de olika sågverksföretagen runt Sundsvall. Skönvik och Kramfors blev först Kreugerföretag men från hösten 1929 handlade det om att sammanföra en rad nödlidande skogsprojekt i det nya SCA. Ivar Kreuger beslutade om storsatsning på en sulfatfabrik som inte skulle vara klar förrän efter hans död.

Telefonbolaget LME hade skapats genom en fusion av en telefontillverkare och ett telekomföretag. Affärsidén var att skaffa internationella koncessioner för telesystem i konkurrens med främst amerikanska ITT, en verksamhet som tilltalade den internationelle finansmannen. Kreuger lyckades ta över makten över LME helt år 1930 med 71 procent av aktiekapitalet och gick snabbt ut internationellt med erbjudande om en storemission av röstsvaga B-aktier för att klara finansieringen. Andra företag, Elektrolux, Separator och SKF hade redan lyckats med detta året innan. Men nu var det för sent. Världen gick mot depression.

Problemet med att finansiera aktierna löste han med ett tillfälligt lån på nära 28 miljoner kronor från LME, han hade alltså köpt bolaget med dess egna pengar. Samtidigt satte han igång en förhandling med konkurrenten ITT som snart köpte hans aktiepost. Dessvärre upptäckte de också att han lyft pengar ur bolaget och kom med en stämning.

Gruvbrytningen var bara ett av alla affärsområden som Kreuger gav sig in i. Bild ur SEB:s historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Bankernas samägda bolag Moneta satt med aktier i en rad problembolag efter första världskriget för att försöka dämpa börsraset. De släppte ut aktier i SKF, Stora Kopparberg och Separator. I SKF plockade Kreuger upp 17 procent av aktierna för 32 miljoner kronor och i de båda andra, där familjen Wallenberg höll emot, mindre poster.

En av landets ledande riskkapitalister Oscar Falkman i Skandinavbanksfären drev ett spektakulärt gruvprojekt i Boliden, främst koppar och guld. Även här kom Ivar Kreuger in efter år 1929, och satsade 58 miljoner kronor. Skandinaviska banken lånade ut 60 procent av detta och behöll projektets aktier i pant. Kreuger ville visa vinst fort och gå fram snabbare än Falkman med ett stort smältverk i Rönnskär. Här sköt Kreuger till ytterligare 12 miljoner i en emission.

Denna Ivar Kreugers ”guldgruva” blev inte känd förrän i januari 1932 då internationella tidningar innehöll överdrivna artiklar om det svenska guldet. Meningen var förstås att nyheten skulle rädda en stor omfinansiering. Men nu hade den internationella depressionen värkt igenom och de svenska bankerna som, påhejade av svenske riksbankschefen Ivar Rooth, hade gått in med ytterligare finansiering upptäckte att de hamnat i fel tunna.

Slutet för Kreuger

I samband med en konfrontation med kreditgivarna i Paris hittades Ivar Kreuger död i sin lägenhet 12 mars 1932, med största sannolikhet självmord. Hans alternativ var ju att utblottad hamna i amerikanskt fängelse.

Holdingbolaget Kreuger & Toll försattes i konkurs. Det skulddrabbade STAB blev huvudvärk för bankiren Jacob Wallenberg ända tills efter kriget. LME ägdes redan av ITT men svenskarna höll röstmakten. Boliden låg ju redan pantmässigt i Skandinaviska Banken som var så illa tilltygat av Kreugerlånen att banken nätt och jämnt överlevde. SCA, ”rishögen från Norrland”, fortsatte att vara problem för Handelsbanken. Minoritetsposterna hade sålts.

Krisföretagen blev värdefulla

Små förändringar kan ibland leda till mycket stora saker längre fram. I Kreugers fall var det framför allt skapandet av SCA som blev fröet till våra dagars framgångsrika internationella hygien- och pappersjätte med närmare 200 miljarder kronor i börsvärde. Men som företagsjournalist och analytiker har jag svårt att ge några andra än fyra företagsledare på rad – Axel Enström, Eije Mossberg, Bo Rydin och Sverker Martin-Löf – äran av den skapelsen. De tog från 1950-talet på sig det hårda och långsiktiga jobbet att skapa något nytt av ett illa hopkommet företag.

Själva tändsticksrörelsen i STAB utgör i dag, efter många styckningsaffärer, bara några procent av verksamheten i snuskoncernen Swedish Match med drygt 50 miljarder i börsvärde. LME ägdes länge av ITT men 1960 kunde företaget köpas ut ganska dyrt från amerikanerna av banksfärerna Stockholms Enskilda och Handelsbanken. Att detta svenska företag skulle bli världsledande inom mobilteknik låg förstås inte i korten då. Trots dagens kris är Ericsson fortfarande värt 175 miljarder kronor.

Fastighetsbolagets Hufvudstadens huvudkontor på Norrmalmstorg i Stockholm, 1984. Bild: Hans Ivansson ur Hufvudstadens historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Boliden gick så småningom bra på börsen och har ett börsvärde på uppemot 70 miljarder kronor idag. Detta var ju riskkapitalisten Oscar Falkmans barn.

Fastighetsbolaget Huvudstaden är landets finaste med närmare 30 miljarder i värde. Även bolagen med minoritetsposterna blev med tiden liknande dyrgripar.

Det positiva man kan säga om Ivar Kreuger och flera liknande högbelånade finansmän, till exempel Erik Penser, är därför att de gjorde helt rätt i att satsa på svenska storföretag. Problemet var istället att kunna försvara detta ägande genom en kris.

Varför blev så många stora svenska exportföretag långsiktig succé på aktiebörsen? För det första slapp Sverige världskriget och för det andra ökade världens BNP med fyra procent varje år. Till detta kom att de svenska politikerna gjorde storföretagen närmast skattefria under en rad år då vanliga ägare straffbeskattades. Detta gynnade alla de företag som redan växt ur barnskorna på 1920-talet. De fick få nya konkurrenter på hemmamarknaden.

Det har hunnit gå 80 år sedan Ivar Kreuger dog. På så lång tid blir skillnaden mellan olika tillväxttakter större än man intuitivt föreställer sig. Om politikerna tillåter ett företag att expandera det egna kapitalet med realt tre procent per år hinner det bli tiofalt större. Med fem procent blir det 50 gånger större och med 10 procent, hör och häpna, 224 gånger större på så lång tid. Om inte Ivar Kreuger i börsupphetsningens tid förirrat sig in i högbelånade tändsticksaffärer utan hållit sig till byggande skulle hans arvingar ha varit bland Sveriges rikaste i dag. Kanske skulle det ha varit en stiftelse till som likt Wallenberg Foundation delat ut ett par miljarder till forskning varje år.

 

Dela med dig av dina tankar