När Domus dominerade centrum
VISA BILDTEXT
Domus i Östersund 1964. Bild: TEWE, KF:s arkiv.

FÖRETAGEN AV: Matilda Skoglöw 2024-01-15

När Domus dominerade centrum

Räta linjer och en fasad i tegel, marmor eller plåt. Under 1960-talet spred sig de karaktäristiska Domus­varuhusen i sällan skådad takt i Sveriges städer. Med Domus ville den kooperativa rörelsen erbjuda allt under ett tak, men etableringen hade en förändrad stadsmiljö som pris.

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 1 2018.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

Redan på 1930-talet fanns varuhus ägda av kooperativa föreningar på flera platser i landet. Varu­husen hade namn som Konsum, Hushålls­föreningen eller Kooperativa och särskilt exklusivt ansågs det vara om de efter­liknade förlagor på kontinenten, med betjänings­avdelningar för olika typer av special­varor.

Själv­betjäning var fortfarande en otänkbarhet och lys­rören en ny uppfinning som inte kommit till Sverige. Stora skylt­fönster mot gatan var viktigt, både för dagsljus och för att locka in förbi­passerande kunder genom spännande skyltning. De flesta promenerade fortfarande eftersom bilar var lyxvaror.

Läs också: Kundvagnen fick oss att handla mer

Varuhusen kunde också nå ut till kunder med erbjudanden i lokala dags­tidningar men direkt­reklam fanns inte och marknads­föring via radio var förbjudet på grund av statens radio­monopol. Ett centralt läge för varuhuset var därför grund­läggande. Målet var att de kooperativa varu­husen skulle placeras i centrum av centrum och ofta fick de stor­banker eller kyrkor som grannar.

Kooperativa förbundet var Skandinaviens största handelsföretag och satsade stort på varuhus under 1960-talet. Bild: KF:s arkiv.

FÖREBILDER I USA
Tiderna förändrades men vikten av ett centralt affärs­läge bestod. I USA hade begreppet ”one stop shopping” lanserats med idén att kunden bara skulle behöva besöka en affär för att fylla alla sina behov. Livs­medel och special­varor som möbler, hem­textil och leksaker skulle samlas under samma tak.

I Sverige erbjöd de flesta varuhus traditionellt bara special­varor, ett arbets­sätt som nu pekades ut som föråldrat i amerikanska studier. I USA hade dessutom radikala grepp på varu­hus­planeringen genomförts: 1947 stod Foley’s i Houston klart, ritat av industri­designern Raymond Loewy. Varuhuset var fönsterlöst med lager längs ytter­väggarna. Det beskrevs som ett rationellt varuhus byggt för morgon­dagen.

Läs också: En norrländsk succékaka

Kooperativa förbundet och lokal­föreningarna tog intryck av tanke­gångarna i USA och ansåg att en amerikanisering av rörelsens varu­hus kunde vara ett sätt att konkurrera med de två andra stora kedjorna i Sverige på den tiden, EPA och Tempo.

Det första moderna kooperativa varu­huset i Sverige blev Forum i Uppsala 1953. Forum skulle representera den nya tidens varuhus­idé och erbjuda kunderna både livs­medel och special­varor enligt amerikansk modell. Forum i Uppsala blev en framgång och före­bild inom konsument­kooperationen.

Läs också: Shopping i Luleå

Men behovet av ett enhetligt namn för de kooperativa varu­husen blev samtidigt allt tydligare. Då skulle gemensam marknads­föring bli smidigare och upptryck av broschyrer och skyltar billigare. Dessutom skulle de allt mer resvana svenskarna känna igen sig och kunna använda varu­husen som riktmärke när de kom till nya städer.

I mitten av 1950-talet föll valet på Domus som blev det allmänna namnet på kooperationens moderna varuhus. Domus betyder hem på latin och ansågs därför ha en tydlig koppling till utbudet och verksam­heten. Det första Domus­varuhuset låg i Katrine­holm men i takt med fler etableringar blev Domus i sig ett begrepp. Allt som kunderna behövde fanns nu under ett tak och Domus intro­ducerade dessutom själv­betjäning.

Forum i Uppsala 1964. Bild: TEWE, KF:s arkiv.

Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.

VARUHUSFÖRENINGEN
Den statliga så kallade sanerings­utredningen från 1954 lade grunden till Domus­eran och de flesta av varu­husen kom till under en tioårs­period, i ett allt mer accelererande tempo. För att effektivisera etableringar av Domus hade Svenska Varuhus­föreningen 1956 bildats inom Kooperativa Förbundet, vilken sedan bytte namn till Varuhus­föreningen Domus.

Varuhus­föreningen arbetade i princip på samma sätt som ett mång­filial­företag och tog över både privata och kooperativa verk­samheter. Varuhusen i sig ägdes fortfarande av de lokala föreningarna men den allmänna inköps- och försäljnings­politiken samt personal­utbildningen var central­styrd. Chef för varuhus­föreningen blev Arnold Sjölund som hade utvecklat Forum i Uppsala.

1960-talet kom att bli varu­husens storhets­tid i Sverige. Kooperativa förbundet var då Skandinaviens största handels­företag och förfogade över runt 18 procent av den svenska detalj­handels­omsättningen.

Som mest fanns drygt 200 Domus­varuhus och de hade en central plats i nästan alla stads­kärnor i Sverige. Etableringen av Domus innebar ofta att många mindre konsum­butiker stängdes för gott. Ju större butik, desto bättre verkade resultatet bli. 1960-talet kom att bli varu­husens storhets­tid i Sverige. Kooperativa förbundet var då Skandinaviens största handels­företag och förfogade över runt 18 procent av den svenska detalj­handels­omsättningen.

Hugo Edstam (1900–1998) var specialvaruchef i Konsument­föreningens styrelse och betonade vikten av planering för Domus­varu­husens framgång. Varorna på Domus skulle vara upplagda på ett säljande sätt och inrednings­detaljerna genom­tänkta.

Läs också: Så fick militära persedlar nytt liv

Att ha en stor och slagkraftig livs­medels­avdelning var en annan framgångsfaktor. Helst skulle lokalerna vara planerade så att kunderna på ett naturligt sätt kom i kontakt med resten av varuhuset när de besökte livs­medels­avdelningen. I Stockholm hade personalen till exempel märkt att ett färsk­bröds­bageri i anslutning till livs­medels­avdelningen bidrog till besök.

Domus i Söderhamn, kring 1970. Bild: Åkes Foto, Söderhamn, Ur ICAs arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

PÅVERKADE STADSMILJÖN
Men succén för den kooperativa rörelsen fick också stora konsekvenser som påverkar stads­miljön än i dag. De centrala tomt­köpen från tidigare decennier skapade problem när stora nya Domusvaruhus skulle byggas. Att bygga parkeringar i direkt anslutning till varuhusen blev en både svår och kostsam uppgift att lösa för den kooperativa rörelsen.

Läs också: När snabbköpen kom till byn

Men Hugo Edstam menade att det var nödvändigt: ”Man måste acceptera det faktum att ett varuhus utan till­freds­ställande parkerings­utrymme är allvarligt handikappat redan från starten och kommer att bli det i ännu högre grad i framtiden.” Problemet löstes i vissa fall med parkering under jord eller på varu­husets tak. Men i andra fall, som i Eskilstuna och Karlstad, köptes och revs hela kvarter för att göra plats för Domus.

Domus­varuhusen förändrade också skalan i de svenska städerna. I jämförelse med den vanliga trä­stads­bebyggelsen tedde sig de nya varu­husen stora och utbredda. Ett Domusbygge fick också miljö­effekter i form av ökad trafik­belastning i städernas centrum, gatu­breddningar och till­farter.

Domus­varuhusens design beskrevs som rationell med platt tak och en fasad i tegel, marmor eller plåt. Med tiden blev varu­husen större, mer komplexa och med allt mer slutna fasader. Efter introduktionen av det fönster­lösa varu­huset började hela källar­våningar användas till för­säljning, vilket var raka motsatsen till 1930-talet då skylt­fönster var en så viktig resurs.

Läs också: Varuhusens stora kris

Kooperativa förbundet hade ett eget arkitekt­kontor KFAI som kunde fungera som total­projektör när ett nytt varuhus skulle byggas. Det kunde ta fem år att genom­föra ett bygge av Domus och lika snabbt för inredning och planering av varu­huset att bli omodernt i 60-talets föränderliga anda.

Varuhus som etablerats under 50-talet byggdes snart om eller revs och ersattes med ett nytt. Utgångs­punkten för utseendet på Domus­varuhusen var i första hand tiden och inte platsen. Allt mindre hänsyn till den omgivande bebyggelsen. När konsekvenserna för den svenska stads­miljön blev tydliga uppstod samhälls­debatt och bygget av Domus ledde på vissa orter till stora protester.

1960-talet blev varuhusens storhetstid. Bild: Ur ICAs arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

SÄMRE LÖNSAMHET
1980 minskade för första gången antalet Domus­varuhus i Sverige. Det var låg­konjunktur och varu­husen hade dålig lönsamhet. Varuhus som under det expansiva 60-talet hade verkat för små blev nu allt för stora och en långsiktig ”omprofilering” antogs.

Sortimentet på Domus skulle begränsas och anpassas bättre till lokala förhållanden samtidigt som en utökad satsning på bransch­avsnitt (till exempel Domus Kök) skulle genomföras. Säljytorna på Domus­varuhusen minskades och lediga ytor hyrdes ut till bland annat Post­verket. Men omprofileringen lyckades inte rädda Domus.

Lönsamheten fortsatte att sjunka och 1988 övergav Konsum Stockholm varu­hus­konceptet helt, med undantag för PUB. Ett efter ett fortsatte Domus­varuhusen att slå igen runt om i landet. Domus ersattes av moderna gallerior där utbudet fortfarande fanns samlat under samma tak men i form av olika butiker.

Läs också: Sillen banade väg för konserven