Prylen: Snus

Silverskålen med färskt snus stod på bordet, Knut tog en silversked och drog upp det i näsan, luktade, nös ut. Var det bra, fick lasten säljas. Var det dåligt, fick det göras om. ”Snuskungen” Knut Ljunglöfs näsa var hans främsta affärsredskap när han basade över Europas största tillverkare av rökfri tobak. Och flaggskeppet hette Ettan.

Artikeln publicerades först i vår tidskrift Företagshistoria nr 2 2017. 

Det var Knuts far, Jacob Fredrik Ljunglöf, som satte sitt efternamn på tobaken. 1821 övertog han Lundgren-Anderssonska tobaksfabriken, med anor från 1600-talet, och började producera snus under eget namn. Men Fredrik var missnöjd med dåtidens tillverkningsmetoder – upp till ett halvår kunde det ta att tillverka en sats. Dessutom fanns det varken medel eller utrymme att lagerhålla snuset. I hemförsamlingen Adolf Fredrik fanns den gode vännen Jacob Berzelius, tillika framstående kemist och vetenskapsman, och med hans hjälp tog han fram en ny tillverkningsmetod, kallad ”kortsvettning” – han började pastörisera snuset. Med ett enkelt recept – tobak, salt, vatten, pottaska och utan smaktillsatser, kunde snus framställas på en vecka och hålla sig färskt längre. Ljunglöfs No:1 hade kommit till och året var 1822.

Under 1800-talets första decennier började européer röka cigarr, medan de breda folklagren i Sverige tog till sig bruket med munsnus, där tobaken maldes, fuktades, saltades och åkte in under läppen. Tobaksodling var utbrett inom landet, både för eget bruk och genom storodlingar, och i varje stad med aktning fanns lokala tobaksfabrikörer med snustillverkning för stadens arbetare som inte längre kunde hushålla med egen odling.

Knut Ljunglöf. Bild från Snus- och Tändsticksmuseums bildarkiv.

Plötsligt kunde Ljunglöf konkurrera över hela landet; han såg över distributionen, säkrade vägar och färdsätt till viktiga handelsplatser, införde fasta priser och blev dåtidens första och enda rikstäckande snusmärke. No:1 stod för den finaste valören för varje fabrikant, men Ljunglöf stod för prestationen att göra beteckningen synonymt med sitt eget namn och sorten blev därför känt som ”Ettan”.

1860 tog sonen Knut över, och fortsatte sin fars arbete med att tänka större och bättre. Kvalitet var något av en besatthet; från råvaror till fabriksarmaturer. Länge fick snuset inte exporteras då Knut inte kunde garantera färskheten över och så lång tid och avstånd. Påven Leo XIII i Rom fick lov att vara det enda undantaget, då han var mycket förtjust i svenskt snus.

Belöningen för en sträng patriark fick vara att unna sig det bästa, Knut var en av landets förmögnaste personer och levde i ett praktfullt hem i Stockholm och lät uppföra ett slottslikt sommarhus vid Mälaren. Men han delade med sig av framgången till sina arbetare, som kunde räkna med anställning till ålderdomen och med skaplig pension därefter, och skänkte veckovis fjärdingar till stadens fattighus.

1915 var Ljunglöfs snusfabrik den största i Europa. När den svenska staten samma år bildade AB Svenska Tobaksmonopolet, i syfte att finansiera försvar och folkpension, blev landets alla tobaksidkare tvångsinlösta. Knut brände upp alla dokument över sin livsgärning och överlät till sonen Robert att dryfta med staten. Arg och bitter avled han fem år senare vid 87 års ålder. Ettan lever dock kvar som en av Sveriges populäraste snussorter, tillverkad enligt samma grundrecept efter snart 200 år.

Ettan förpackades under lång tid i ovala dosor. Den runda dosan kom först 1967 och innebar en stor förändring för inbitna snusare. Bild från Snus- och Tändsticksmuseum bildarkiv.

Dela med dig av dina tankar