Rivningsraseriet raderar historien

Det nya rivningsraseriet, drabbar även näringslivshistorien

Historien upprepar sig: På senare år har sorgligt nog rivningsraseriet åter börjat flamma upp. I Stockholm raderades ett helt våningsplan i Stadshuset häromåret, stadens kanske intressantaste byggnad där varje handtag, list och lampa var individuellt ritad för just det våningsplanet av den store Ragnar Östberg själv. Några stenkast därifrån blåstes hela Rådhusets innanmäte ut.  Och ur såväl kultur- som näringslivshistorisk synpunkt var det en stor sorg när underbart vackra Restaurang Lindgården på Djurgården revs häromdagen – jag kommer gråta när jag i eftermiddag, på väg för att fira Bellmandagen, passerar platsen.

I Uppsala (känt för sitt lärdomssäte och sina mindre lärde fritidspolitiker) lät man det fantastiska charmiga 1800-talskvarteret Gerd vid Vaksalla torg, Odinstadens svar på Söders höjder, med sina underbara röda, träkåkar förfalla och rivas för att ge plats åt ”Forsmark 4” som det nya s.k. konserthuset kallas i folkhumorn. Trots invånarnas vädjan och kulturföreningars långa kamp för bevarandet. Fast så mycket konserthus blev det inte, man fick aldrig plats med något orkesterdike; det viktiga var ändå att kunna hålla stora konferenser …  Jag minns hur jag en gång köpte en silversked till min systerdotters dop i liten antikaffär inrymt i kvarteret och var så glad att dessa finstämda hus överlevt 60-talets härjningar som blåste bort så mycket skönhet och kultur i Uppsala.

Häromåret var det så Enköpings tur. Staden är en av de som skadades mest under vansinnesåren och det återstod bara en enda, stor och vacker byggnad som invånarna kunde vara stolt över: stadshotellet. Naturligtvis var det Q-märkt, ritat 1879 av arkitekt E.J. Magnusson och ytterst lite hade förvanskats och byggts om sedan originalet – en pärla både estetiskt och kulturhistoriskt. Men Hotellet var inte bara Enköpings i särklass intressantaste och vackraste hus som med sin centrala placering gav karaktär åt hela staden. Stadshotellet var också näringslivshistoriskt av högsta betydelse; de svenska stadshotellen byggdes i slutet av 1800- och början av 1900-talen inte bara för de kommunalt administrativa utan till stor del för att näringslivet skulle kunna ha smårum till sammanträden, festsalar till stämmomiddagar, övernattningsmöjligheter för handelsresande och affärsbekanta. Stadshotellet i Enköping, liksom i många andra städer, var det nav runt kring hela stadens näringsliv kretsade. Och det rev man så sent som förra året.

Detta är bara ett axplock, liknande skamliga, kulturutplånande handlingar sker nu runt om i landet. Opinionen är inte svag, men lokal. Debatten pågår bara i stadens egen tidning och när övriga landet får höra om vilken förlust det drabbats av är det redan för sent. De som försvarar rivningarna skyller på att husen skulle vara för dyra att renovera, att det inte finns någon annan plats för det nya bygge kommunen måste uppföra för att hamna på kartan, att näringslivet kräver nya utrymmen etc. etc. Vi känner igen alla dessa påståenden från 1960-talet när större delen av våra svenska stadskärnor utraderades och Sverige, trots att det varit skonat från världskrigen, ändå fick döda öar av betong i så gott som varje innerstad. Nu på 2010-talet är det är som om Hjalmar Mehrs vålnad börjat gå igen och likt en mörk dimma driver den fram genom landets städer, lämnande grus och förödelse och betong bakom sig.

Det är tragiskt men signifikant att det i schemat över De svenska historiedagarna 2011 som hålls i Stockholm under temat ”Stolta Stad” nu i oktober ingår ett föredrag om just Hjalmar Mehr som benämns ”Stockholmskärlek”, och om jag inte missförstått förhandsinformationen alldeles, utgör ett försök att förklara att rivningen av 1700-talspallats, Nordens äldsta katolska kyrka, myllrande kvarter av stenstad, Hela Klara etc. etc. nog ändå inte var så farligt, utan på sitt sätt ändå nödvändig. För det fanns ju inte vattenklosetter i alla husen …  Även ur ett näringslivshistoriskt perspektiv är rivningen av Stockholms innerstad intressant: Studerar man Hantverksföreningens arkiv kan man se hur den innebar slutet för hela det myllrande företagsliv som höll till i de vindlande gatorna och alla deras mångkantiga, inklämda gårdar och gårdshus. Endast en mindre del av alla egenföretagare och småverksamheter lyckades hitta nya lokaler och överlevde en flytt till förorten. De flesta lades ner, många entreprenörer hamnade i arbetslöshet och samhällsekonomiskt blev det ytterligare en post på minuskontot.

Nu är det dags igen: I Sundsvall, som är berömt för sina fantastiska träpatronvillor, tänker man göra en Enköping och ta bort det som karaktäriserar staden. Det av Byggnadsvårdsföreningen, kulturhistoriker, arkitekturprofessorer och alla experter högt prisade området Petersvik skall enligt kommunen ”utplånas” – detta för att just denna plats behövs för att bygga en containerhamn. Persvik präglas av ytterst välbevarande och enormt vackra sommarvillor från sent 1800- och tidigt 1900-tal. De är avbildade i åtskilliga arkitekturböcker och är ett älskat utflyktsmål. Det utgör en unik kulturmiljö och ett fantastiskt arkitektoniskt arv.

Men även Petersvik är dessutom ett näringslivshistoriskt arv.Villorna byggdes till stor del av Sundsvalls träpatroner och är en levande kvarleva från hela den fantastiska tid när den svenska skogen var likt Klondike-guld och konjunkturen glödhet – vi känner den delvis galna, men fascinerande perioden från t.ex. romanen ”Kapten Markatten” och det var detta som på många sätt skapade dagens Sundsvall. I Petersvik finns även ett gammalt glasbruk och en betydande del av SCA:s rötter.

När man som jag arbetar med historia och dagarna igenom ser foton och läser beskrivningar av storslagna byggnader och fantastiska miljöer som obetänksamma generationer så onödigt förstört är det med stor sorg man märker att historien åter upprepar sig, att rivningsraseriet nu åter börjar ta fart, att politiker och företag inte lät sig någonting. Så sent som för två veckor sedan grät jag över att Södertörns villastad jämnades med marken på 1950- och 1960-talen när Farsta skulle byggas, då kände jag ännu inte till att Petersvik hotades av samma öde.

En byggnad, eller en stadsdel kan ha älskats och bevarats av 12 generationer, men det räcker att en enda obetänksam generation skövlar, så har de berövat 12 kommande generation glädjen i att njuta av denna miljö. Låt inte vår generation vara den som förstör för framtiden, låt oss inte upprepa felen från det förgångna. Låt oss för en gångs skulle lära av historien! Det är dags att säga nej!