Träleksaker från Osby

Leksaksföretaget Brios historia – för det är Brio det handlar om – är långtifrån synonymt med bara leksaker. Det började inte med leksaker överhuvudtaget, utan med flätade korgar: Ivar Bengtssons korgfabrik i Boalt, nordöstra Skåne.

Ivar Bengtsson själv var en fattig torparson som tidigt började tjäna små egna slantar som skjuts­pojke. Fast pengarna sparade han och använde först som 17-åring, då han tillsammans med en lokal korg­handlare begav sig på försäljnings­resa till Danmark 1878.

Läs även: Kortleken från Eskilstuna

Ivar stod för pengarna, korgmakaren för produkterna. Det visade sig vara ett gott samarbete – efter två månader återvände de båda till norra Skåne med hundra kronor var på fickan. Sex år senare, 1884, hade Ivar Bengtsson startat egen tillverkning av korgar, samtidigt som han handlade med lokala varor som smide och köksslöjd vid sidan om sina sysslor som torpare. Affärerna gick bra, och i början av 1900-talet uppgav Ivar själv att hans firma hade ”Sveriges största och mångsidigaste Spånkorg-, Koffert-, och Slöjdtillverkning”.

FLYTT TILL OSBY
Lilla Boalt hade länge varit för trångt, inte minst handlade det om att distributionen av alla produkter skulle gå mycket enklare om tillverkningen låg närmre en järnvägs­station. Valet föll på det närliggande samhället Osby, och flyttlasset gick strax efter sekel­skiftet. Det är också nu den första leksaken dyker upp i sortimentet från ”Ivar Bengtsson i Ousby”. I 1907 års priskurant finns sju ”leksakshästar, målade och klädda” upptagna.

Ivars reaktion på detta var, enligt företagets jubileumsskrift från 1984, att han mer än en gång sa upp sig, tog ut sin lön och lovade att aldrig mer komma tillbaka.

Men knappt hade flytten till Osby genomförts innan en ny, mer hotande flytt skuggade tillvaron för Ivar Bengtsson. Hans äldsta söner deklarerade 1908 att de ville emigrera till USA. För att förmå dem att stanna tog Ivar det drastiska beslutet att skriva över sitt företag på sina tre söner Victor, Anton och Emil: Bröderna Ivarsson blev till. I alla fall nästan. För i ivern att få övertagandet i hamn missade Ivar att låta inregistrera firman.

När det uppdagades stoppades firmans verksamhet, och först 1909 var allt vederbörligen ordnat. I överlåtelsen ingick också att Ivar själv skulle fortsätta att arbeta i företaget i tre år. Det blev inte riktigt så. Ivar var kvar livet ut (till 1948) – fast inte som chef, utan som något slags medarbetare med självpåtagna arbets­uppgifter.

Läs även: De tog leken på allvar

Fast när han gick in på sönernas revir och la sig i hur företaget styrdes och hur de anställda skötte sig, hände det att sönerna fick till­rättavisa honom. Ivars reaktion på detta var, enligt företagets jubileums­skrift från 1984, att han mer än en gång sa upp sig, tog ut sin lön och lovade att aldrig mer komma tillbaka. Fast tillbaka kom han, för att fortsätta med sina sysslor som att ”samla snörstumpar som kunde användas, räta ut krökta spikar, och släcka onödigt lysande lampor”.

UTVECKLADES TILL ETT STORFÖRETAG
Om fadern var sparsam var sönerna däremot mer villiga att satsa och våga. Därmed utvecklades också Brio till ett storföretag. Som stabil 60-åring kunde Brio 1944 stoltsera med 22 000 olika artiklar, 10 000 kunder och en försäljning på 10 miljoner kronor. En ”porslins­avdelning” fanns nu också, liksom bland annat textil­varor, förutom leksaker och barnvagnar.

Läs även: Den ursvenska dalahästen

Mycket köptes in, men en hel del, bland annat kläder och barnvagnar tillverkades på egen fabrik och av hemarbetare på orten. Efter kriget befäste företaget sin ställning som ledande leksaks­grossist. Tredje generationen Ivarsson med Lennart Ivarsson som vd, tog över och kunde 1958 introducera numera klassiska trä­leksaker som miniatyr­järnväg, tax och stapel­clown.

Med dagens ögon ser det ut som en rak linje av träleksaks­framgångar, och att dessa järnvägar, taxar och clowner sedan dess varit Brios oomtvistliga flagg­skepp. Men faktum är att träleksakerna länge faktiskt behandlades en aning styv­moderligt inom firman, i alla fall om man ska tro Tore Östhall, gammal produktchef för just träleksaker.

Läs även: En svensk barnvagnsklassiker

I en intervjubok med gamla medarbetare från 1995 berättar han hur han kort efter lanseringen av dessa klassiska produkter blev kallad till Lennart Ivarsson för ett samtal. Den verkställande direktören deklarerade att om inte lagret av träleksaker reducerades kraftigt ”måste man överväga att lägga ner hela den avdelningen”.

Samtidigt berättar Tore Östhall om hur utrymme för en egen modell­verkstad ständigt prioriterades ned, och att tillverknings­serierna var alldeles för små för att hålla under­leverantörerna sysselsatta. Först på 1970-talet när dotter­bolagen i England och USA etablerades, menar Tore Östhall att kvantiteterna äntligen blev tillräckligt stora för att det skulle fungera.

SUCCÉ MED BARBIE
Inte heller Barbiedockan, som ofta betraktas som en succé för Brio på 60-talet, var en sådan kassako som omgivningen då trodde. Bakgrunden till historien om Barbie för Brios del kan man hitta redan 1946. Då råkade nämligen Lennart Ivarsson placera en order hos ett pytte ­litet företag, förlagt till Elliot Handlers garage i USA. Det han köpte var leksaks ­makeup-set i plexiglas, tillverkade av spill ­material från en armatur ­firma.

Brio nappade på erbjudandet, och julen 1963 var det Barbiepremiär på NK.

Att denna lilla verksamhet skulle växa till den världs ­dominerande leksaks ­jätten Mattel med sin Barbie ­docks ­familj var inget Lennart Ivarsson kunde veta då. Men klart är att Mattel erbjöd just Brio att sälja Barbie i Sverige nästan 20 år senare. Brio nappade på erbjudandet, och julen 1963 var det Barbiepremiär på NK.

Försäljningen av dockorna blev enorm, och Sverige blev snart världens mest säljande Barbie-land, räknat per invånare. Men eftersom efter ­frågan var större än vad Brio kunde leverera fick dockorna kvoteras till åter ­försäljarna. Efter ett tag ledde detta system till stora luft­ordrar hos Brio, som plötsligt fann sig stå med ett enormt lager när marknaden började mättas. Så mycket reell vinst blev därför inte Barbie på kort sikt. Däremot drev den på etablerandet av nya dotter ­bolag i Norden.