Företagsfilmen – medievärldens fula ankunge

Film för dokumentation och utbildning har faktiskt en längre historia än spelfilmen. De första filmerna var rena dokumentationer som Tåget ankommer, Ciotats station och Arbetarna lämnar fabriken av bröderna Lumière 1895. Redan 1898 insåg den franske läkaren Eugène-Louis Doyen filmens styrka inom utbildning, och spelade in filmer av sina operationer, så att fler kollegor och studenter kunde studera operationstekniken.

I dag ligger tiotusentals filmer i en mängd olika format i Centrum för Näringslivshistorias arkiv. Den äldsta filmen är sannolikt Där trötta nerver få ro från 1915, inspelad på Ingarö, där Stockholmstelefons telefonister sommartid kunde få vila upp sig på Ängsviks Gård. Dagens tillskott anländer i digital form, ofta i form av webbfilmer med olika uppspelningsformat och av varierande teknisk kvalitet. Att gräva sig fram genom arkivhyllorna är som att göra en arkeologisk utgrävning genom olika tidslager, där filmformaten speglar vägen från industrisamhället till informationssamhället.

HUSMÖDRAR PÅ BIO
Så länge produktionerna gjordes på 16 mm- och 35 mm film var det dyra investeringar. Publiken skulle se de färdiga alstren på biografer eller i visningsrum med projektor. Varje kopia bokfördes noga och skickades på beställning till visningar, varpå de returnerades till företagets eller organisationens filmcentral. Ofta trycktes det upp kataloger med korta beskrivningar av filmerna, vilket underlättar enormt när man i dag vill söka specifika filmer eller få en översikt över ett företags filmproduktion.

På Centrum för Näringslivshistoria finns många storslagna episka berättelser i folkbildningssyfte. Ett exempel är Den nordiske bonden, producerad av LRF. Filmen är en exposé över de olika förutsättningarna lantbruken har, från Danmarks bördiga mylla, över norska fjordlandskap och Finlands myrmarker till Islands karga jordmån. Många banker gjorde filmer riktade till allmänheten om nyttan av sparande och hushållsekonomi, och tillverkningsindustrin gjorde reklam- och produktlanseringsfilmer.

En genre som formligen flödar av nostalgi är husmorsfilmerna, som producerades av dagligvaruproducenter för visning på biografer dagtid. Ofta kombinerades filmvisningarna med varudemonstrationer och provsmakningar under de tillväxtstarka 1950- och 1960-talen. Fenomenet dog dock ut mot 1960-talets slut, då hemmafruarna blev allt färre och biografdöden inleddes i och med konkurrensen från tv.

Reklamfilmerna är egentligen ett kapitel för sig, eftersom de är så väsensskilda från informations-, utbildnings- och produktfilmer. Men även här rymmer arkivet en stor samling kopior från de mest skilda branscher. Många har digitaliserats och finns att se på naringslivshistoria.se/BizStories och de webbsidor som Centrum för Näringslivshistoria har producerat åt företag som ICA, Unilever, Ericsson och Systembolaget.

Rederier har filmat sjösättningar och jungfruturer med sina nya fartyg, banker har filmat jubileumsdagar. Eller som när Skandinaviska Banken fyllde 100 år 1964: Gåvouppvaktningar, luncher och galamiddagar filmades med två 35 mm-kameror. Bakom den ena kameran fanns Ragnar Frisk, legendarisk regissör av Åsa-Nisse-filmerna.

HYGIEN, SEX OCH SVARVTEKNIK
Betydligt mindre utforskat är den stora mängd breda utbildningsfilmer som till exempel finns i arkivet hos Svenskt Näringsliv. I Marshallhjälpen efter andra världskriget ingick ett stort informationspaket av film, som skulle höja utbildningsnivån inom det europeiska näringslivet. Här producerades mängder av film inom de mest skilda ämnesområden, från instruktioner om modern svarvning, industrihistoria, förhandlingsteknik och affärsetik, till personlig hygien och sexualupplysning. Filmerna producerades från 1950-talet och fram till det tidiga 1980-talet i såväl USA som Europa, inklusive Sverige. De ger fantastiska tidsbilder, dels som rent fotografisk dokumentation, och dels i ett vidare perspektiv vad gäller tidsanda och samhällssyn.

Sandrews visste vad folket ville ha

Många svenska företag har också lagt ned resurser på att dokumentera sin verksamhet, dels för att visa upp för kunder, dels för att informera den egna personalen. Här är syftet inte så mycket utbildning, utan det handlar mer om att skapa en egen identitet. Rederier har filmat sjösättningar och jungfruturer med sina nya fartyg, banker har filmat jubileumsdagar. Eller som när Skandinaviska Banken fyllde 100 år 1964: Gåvouppvaktningar, luncher och galamiddagar filmades med två 35 mm-kameror. Bakom den ena kameran fanns Ragnar Frisk, legendarisk regissör av Åsa-Nisse-filmerna.

BILLIGARE I TV-ÅLDERN
Under 1960-talet sker en förvandling som hänger ihop med tekniken. Produktioner gjorda med dyr 35 mm-film blir färre, samtidigt som16 mm-filmen förändras, tack vare en teknisk revolution inom både film- och kameratekniken. Televisionens behov av billig film för nyhetsrapportering gjorde att den så kallade reversalfilmen lanserades. Kamerorna blev samtidigt mindre och lättare, och kunde användas som handkameror utan stativ.

Utvecklingen speglas tydligt i de stora svenska företagens filmproduktion; de började skickade ut filmteam för att dokumentera sin verksamhet på avlägsna platser som Indien, Kina, Japan, Indonesien, Australien och Sydamerika. Stora mängder originaltagningar finns också bevarade, vilket är en veritabel guldgruva för historiskt dokumentärberättande.

Men den noggrant katalogiserade filmeran gick obönhörligen mot sitt slut, i takt med att videon utvecklades. Trots mycket sämre bild, ljud och upplösning var tv-apparaten framtidens visningsmedium.

Redan vid slutet av 1960-talet hade videobanden börjat användas som lagringsmedium, och en del företag spelade in sändningar på så kallade open-reelmaskiner, alltså öppna rullbandspelare och de första kommersiella kassetterna, VCR, dök upp i början av 1970-talet. Bandspelarna vägde upp mot 20 kilo och att klippa video var både svårt och dyrt. Ofta scannades 16 mm-filmer till video för att senare kunna visas i konferensrum, utan att en filmmaskinist måste tillkallas för visning med projektor.

Samtidigt rusade teknikutvecklingen vidare. Inom bara några år hade VHS-formatet vunnit det så kallade videokassettkriget, och de första bärbara videokamerorna, de så kallade betacamkamerorna, dök upp. Samtidigt kom bättre utrustningen för att klippa videofilm. Det hade blivit 1980-tal och dags för videoboomen.

Eric Forsgren – pionjär inom företagsfilm

VIDEO ÅT ALLA
Från och med nu var det rent tekniskt så pass billigt att göra en företagsfilm, att alla måste ha en. Antalet produktionsbolag fullkomligt exploderade, startade av avhoppade producenter från SVT. Ofta visste väl knappt beställaren vad man skulle ha filmen till, bara man hade en film. Från denna era, som har pågått fram till för några år sedan, kan man i dag formligen vada fram i VHS-kassetter från företag.

Ibland finns inte ens titlarna kvar på kassetterna, eftersom etiketterna för länge sedan ramlat av. Borta är den noggranna katalogiseringen av filmerna, eftersom VHS-kassetter vräktes ut till alla avdelningar för att sedan samla damm i en bortglömd bokhylla. Originalmastrarna, som höll kvalité för tv-sändning, är ofta försvunna, eftersom olika produktionsbolag anlitades och ingen på företaget hade överblick över alla produktioner.

Antalet genrer inom företagsfilmen ökade också med videoboomen. Det producerades nyhetsreportage, och hela konferenser och seminarier kunde filmas. Många programtyper togs över från tv, som galaföreställningar, debattprogram och underhållningsprogram. Lennart Swahn gjorde till exempel ”Gäster med gester” för en storbank. Samtidigt gjorde den tekniska utvecklingen det möjligt att använda spektakulära videoeffekter.

Ironiskt nog är det videoproduktionerna från denna tid som är de mest hotade ur en bevarandesynpunkt, eftersom det knappt går att hitta fungerande maskiner för de äldsta kassettformaten. Problemet för arkivarien är kanske inte kvalitetsförsämringen som inträffade då filmen försvann, utan snarare att få överblick över produktionerna.

Filmchef, redaktör och “skrivmaskinsfröken”