Få företag kan visa upp över 360 år av så gott som obruten verksamhet. Men på Bruzaholms Bruk tändes masugnens träkol för första gången 1660. I dag är det både ett stycke svensk industrihistoria och en levande exportindustri.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 2 2010.
Vid Brusaån öster om Eksjö ligger Bruzaholms Bruk. Företaget grundades som järnbruk 1660, alltså för över 350 år sedan. Det är alltjämt verksamt inom metallindustrin. I dag tillverkas främst slitgods för asfalt- och betongblandare samt värmebeständigt gods för fastbränsle- och sopförbränningsanläggningar.
Bruzaholms Bruk var ett av många järnbruk som grundades i Sverige under 1600-talet när stormaktsväldet fordrade mycket järn och stål, inte minst för vapentillverkningen. De småländska sjöarna innehöll sjömalm, Brusaån gav vattenkraft och ur skogen framställdes stora mängder träkol.
Historien om Bruzaholms Bruk är en historia om ständigt återkommande kriser och om djärva entreprenörer som tar nya tag. Dammar har brustit, byggnader har brunnit och explosioner har inträffat. Grundaren Nils Pädhersson höll bara ut i två år. Därefter kom holländaren Werner Teschemacher som rev den redan då hopplöst omoderna anläggningen för att i stället uppföra ett modernt järnbruk.
År 1688 brast dammarna efter ett omfattande regn och hela bruket förstördes. I över 30 år låg det öde innan verksamheten åter kom igång 1722. Vid sidan av järnbruket drevs också ett pappersbruk här mellan 1729 och 1855.
År 1827 fick bruket en driftig ägare och ledare i Christer Magnus Sjögreen, som då endast var 27 år gammal. Nu startade gjuteriepoken i Bruzaholms historia. År 1830 fick Sjögreen tillstånd att uppföra en stjälpugn för detta ändamål. Bruzaholms Bruk fick snabbt ett gott rykte som gjuteriföretag. Men 1831 kom katastrofen då dammarna återigen brast efter ett ihållande regn.
Sjögreen funderade allvarligt på att lägga ner hela verksamheten men beslutade sig efter noggranna överväganden att återuppbygga bruket. År 1834 var driften åter igång.
På 1840-talet gick affärerna utmärkt. Tackjärn producerades för export och vid gjuteriet tillverkades maskindelar för kvarnar, smedjor och sågverk. År 1853 överlät C.M. Sjögreen företaget till sonen C.W. Sjögreen som tillsammans med Theodor Isac Suber drev bruket vidare. Fyra år senare övertog Suber hela ägandet av Bruzaholm.
Albert Engström var son till stinsen i Hult, ett samhälle väster om Bruzaholm. Han har skrivit följande om bruket:
Längre upp låg Järnbruket, en urgammal anläggning som övertagits av Suber, patronen från Stockholm, en gammal hygglig gubbe som styrde och ställde på patriarkaliskt sätt och åt fläsk, fast han var jude, vilket senterades av hans underhavande. Verkmästaren hette Lindstedt, var dalkarl och ansågs kunna trolla.
Under andra halvan av 1800-talet ägde det rum stora omstruktureringar inom den svenska järn- och stålindustrin när det nya götstålet nu slog igenom. Bruzaholms Bruk fick svåra ekonomiska problem och 1871 lades masugnen och stångjärnssmedjan ned. Kvar fanns nu gjuteri, verkstad och spiksmedja. Dessutom uppfördes en trämassefabrik 1873. Denna verksamhet blev dock inte särskilt framgångsrik eftersom den höga järnhalten i vattnet gjorde trämassan oduglig.
År 1888 inleddes den kanske mest ryktbara perioden i Bruzaholms historia när bruket köptes av den modernt skolade teknikern Johan Olof Lundberg. Han var en skicklig uppfinnare som konstruerade ett stort antal pumpar. Den mest kända var Väduren, en enkel vattenpump driven av fallhöjden i ett rinnande vattendrag. Vid sidan av 175 olika sorters pumpar tillverkade bruket sprutor och vattenledningsartiklar i stor skala. Lundberg fick 1896 också patent på O-ringen, en gummitätning som i dag är en standardvara.
År 1892 bildade Johan Olof Lundberg, tillsammans med sönerna Arvid och Elof Lundberg, Bruzaholms Bruks AB. Vid denna tid var företaget Skandinaviens största tillverkare av pumpar. I 1893 års katalog från Bruzaholm återfanns dessutom produkter som motorlokomobil, tröskverk, kokspisar och staket. Men de stora framgångarna med pumptillverkningen gjorde att all annan gjuteriverksamhet avvecklades 1898.
När ”Pump-Olle” avled år 1900 tog sönerna över och byggde ut bruket. Men under första världskriget fick bröderna problem och tvingades 1917 sälja företaget till Scania-Vabis.
Därefter följde en period av täta ägarbyten innan en fabrikör från Målilla, C.A. Alm, köpte företaget 1931. Nu startades tillverkning av radiatorer, värmeledningspannor och spisar. Hans söner Gustav och Holger Alm ansvarade för bruket fram till 1988. År 1946 inleddes tillverkning av legerat slitgods och senare tillkom även värmebeständigt gods. År 1960 inleddes exporten av dessa produkter.
Kreugers företag blomstrade – även efter kraschen
År 1965 förstördes delar av radiatorverkstaden i en brand vilket ledde till att den tillverkningen upphörde 1969. Under 1970-talet drabbades företaget åter av ekonomiska problem. Produktionskostnaderna ökade till följd av oljekrisen eftersom företaget använde oljeeldade smältugnar. Men 1982 installerades i stället elektriska smältugnar.
Dick Wilhelmsson gjorde avgörande insatser för Bruzaholms satsningar på slitgods värmebeständigt gods och utveckling av exporten. Han anställdes som säljare under tidigt 1960-tal och var vd från mitten av 1980-talet fram till sin pensionering 2003.
Familjen Alm sålde Bruzaholms Bruk till fastighetsbolaget Konvolutet 1988 som i sin tur sålde det vidare till Cellwoodgruppen 1991. Detta företag ägdes då av Per Olof Stenberg. Sedan 2001 ägs Cellwoodgruppen av döttrarna Malin Alfredsson och Eva Hult.
Orten Bruzaholm är väl värd ett besök. Här finns en välbevarad bruksmiljö med bland annat en herrgård från 1785 samt gjuteri- och verkstadsbyggnader från 1907. I Bruzaholm finns också ett intressant bruksmuseum.
