Som varje juli ägnar jag några dagar åt att städa bort de väldiga pappershögarna som, likt stalagmiter, bildats på mitt skrivbord under det gångna året. Högarna kan delas in i tre grupper: pressklipp, papper som måste åtgärdas samt kvarlevor från sådant som redan har åtgärdats.
Gamla pressklipp sätter jag in i pärm och nya skriver jag in i en medierapport. Jag har i tio år haft ansvar för att ha koll på Centrum för Näringslivshistorias uppträdande i pressen och medierna och det är fantastiskt hur det utvecklats. Före 2003 var omnämnandena färre än fem per år, därefter gäller:
2009: 56
2008: 66
2007: 50
2006: 50
2005: 29
2004: 35
2003: 19
I år har vi redan haft 40 så det ser lovande ut …
Åtgärdapappren lägger jag i en hög att åtgärda under den kommande veckan, återstår så kvarlevorna. Och här börjar jag bli rädd att jag blir allt mindre arkivarie i mitt hjärta. För sju-åtta år sedan skrev jag ännu ut hela årets e-post under somrarna och arkiverade detta för all framtid, för 3-4 tog jag ännu några dagar och skrev ut all relevanta Worddokument och arkiverade detta för all framtid, förra året satte jag åtminstone in alla de papper som återfanns på skrivbordet i pärmar …
Och i år? Jag slänger nästan allting. Högst 1/3 av pappren åker in i pärmar och kartonger, allt som jag uppenbarligen inte kommer ha någon som helst nytta av och som inte är av hög betydelse får gå. Vad har hänt med mig? Så har jag aldrig betett mig förr. Men med åldern når man till slut en kritisk pappersmassa, både i sitt hem- och kontor, som blir så orimlig att man till slut inser att ingen någonsin kommer orka gå igenom dessa papper; inte man själv, inte någon forskare efter ens död … Och då får man börja välja istället. Och egentligen är det väl så en arkivarie skall gå till väga och inte som jag brukat spara allt. Så även om ekorren i mig är död, lever förhoppningsvis arkivarien ännu i full välmåga.
