Den svenske dammsugar- och kylskåpskungen Axel Wenner-Gren svartlistades av USA då han misstänktes gå Nazitysklands ärenden. Men kanske handlade det i själva verket bara om en man som alltid ville vara i händelsernas centrum.
Denna artikel, som baseras på fynd i FBIs arkiv, publicerades även i Svenska Dagbladet 13 februari 2016. Här på BizStories kan du läsa ännu mer i våra fördjupningsartiklar.
I början av andra världskriget var Axel Wenner-Gren, som han själv uppfattade det, inne i en ny spännande fas av sitt liv. Världskriget hade visserligen börjat som han befarat men själv befann han sig på sin nya hemort i Nassau Bahamas full av iver att utveckla ett nytt hem där och att tillsammans med amerikanska regeringen medverka till ett snabbt slut på kriget. Han hade via sitt ägande i försvarsföretaget Bofors och privata donationer försökt hjälpa Finland i vinterkriget mot Sovjet.
Under de senaste åren hade han dessförinnan gjort en jorden runt-kryssning med sin lustjakt Southern Cross och fått många intressanta kontakter i världspolitiken. Väl hemma igen hade han tagits emot av tyske fältmarskalken Herman Göring, brittiske premiärministern Neville Chamberlain och amerikanske presidenten närmaste rådgivare Sumner Wells, till vilka han lämnat en ”peace proposal”.
På resan till Bahamas, som råkade inträffa just när kriget startade, hade han och hans besättning dessutom kunnat ingripa och rädda 300 amerikaner från passagerarfartyget Athenia som träffats av en ubåtstorped.
Axel Wenner-Gren själv såg sig som en del av världspolitiken. Han tvekade inte om sin förmåga att göra skillnad. Han hade ju trots rader av utmaningar och svårigheter lyckats bygga världsföretaget Electrolux på bara några decennier, till och med ledare på den svåra USA-marknaden.
Vad han inte visste var att hans febrila aktivitet som amatör i politiken hade väckt misstänksamhet på alla håll. Alla de nämnda världspolitikerna var irriterade och brittiska politiker betraktade närmast Wenner-Gren som en pajas. Men värst av allt var den promemoria som skrevs i slutet av januari hos den amerikanska federala polismyndigheten FBI som sorterade under justitiedepartementet och utredde bland annat spionage.
I den fantasifulla agentrapporten, som sedan några år är befriad från hemligstämpel, kopplades Wenner-Gren samman med en avrättad irländsk nationalist, Sir Roger Casement, som under första världskriget gav sig iväg från svensk hamn med en norskflaggad båt och en ubåt som skydd. Avsikten var att smuggla vapen till Irland. Sambandet var svensk hamn, lustjakt, finansiella resurser och ubåt. Krigsparanoian hade spridit sig.
I och med den här rapporten av ”fantastisk natur”, som FBI-chefen J Edgar Hoover uttryckte det, började bollen rulla mot katastrofen för den svenske finansmannen. Det fanns tidigare en liten FBI-mapp om Wenner-Grens engagemang i försvarsföretaget Bofors och den började nu växa exponentiellt.
Att huvudägaren till världens största dammsugar- och kylskåpsföretag också kontrollerade den svenska försvarsindustrin med Bofors och Saab framstod förstås som märkligt, men någon nazist eller Hitlervän var knappast Axel Wenner-Gren. I alla fall inte om man ska tro hans skrift Vädjan till envar som publicerades 1937 på Albert Bonniers förlag. Det var en appell till regeringen, till näringslivet och till folket om fredssamarbete. Det är förvisso främst en gammalliberal ”säljbibel” i en tid då de intellektuella hellre flörtade med marknadskritiska läror, men det vore fel att inte påtala de starka politiska markeringar som gjordes där av en affärsman med påstådda nazistiska böjelser.
Nej, troligast är att han bara var en svensk företagsledare som överskattade sin förmåga att agera i storpolitiken utan att trampa fel. Han kunde förstås inte i sina vildaste fantasier föreställa sig att det hjältemodiga ingripandet i Athenia-sänkningen skulle komma att tolkas som att han tillhörde fiendesidan.
I Sverige hade Wenner-Gren sina belackare. Att han hade köpt upp livsmedel och drivmedel i mycket god tid före resan till Bahamas på hösten 1939 var knappast något bevis för att han visste när kriget skulle börja utan snarare för att resan var planerad sedan länge. Den bara råkade sammanfalla med krigsutbrottet och den uppseendeväckande ubåtsattacken på ett amerikanskt passagerarfartyg. Wenner-Gren hade valt att ta kurs norr om Skottland för att inte bli indragen i några försenande kontroller. Så kom det sig att lustjakten Southern Cross befann sig ungefär 60 sjömil från den plats där passagerarfartyget Athenia träffades av en troligen tysk ubåtstorped.
Det tog hela fem timmar att komma fram till de nödställda som flöt i vattnet med sina flytvästar eller satt i livbåtar. De flesta som flöt i vattnet var neddränkta av olja och de som legat sjösjuka till sängs hade bara pyjamas eller nattlinne. Till slut kunde besättningen på Southern Cross räkna in 360 överlevande när man stävade mot Nassau. Räddningen blev förstås uppmärksammad och den stilige unge sjökaptenen Hjalmar Rothman avbildades i tidningarna. Från president Roosevelt kom ett tacktelegram och från kanadensiska regeringen en hedersplakett.
Men i FBI:s värld blev Southern Cross istället ett tänkbart terroristfartyg. En av Wenner-Grens närmaste vänner engagerades som rapportör. I en handskriven uppsats på tio sidor beskrivs fartyget, besättningen och episoden med Athenia. Han konstaterade att Southern Cross saknade anordningar att lägga ut minor, att två japaner arbetade som stewards. Han förmedlade att Wenner-Gren ansåg att riksmarskalk Hermann Göring skulle avsluta kriget på några månader om han tog över och att Hitler och Himler var “crack pots”. Det var också finansmannens mening att Finland bara skulle klara att hålla ut två månader till utan avsevärd hjälp mot ryssarna.
Agenten i Sverige rapporterade vidare om Bofors. FBI-rapporterna berättade om en order på luftvärnsartilleri till Finland på 50 miljoner kronor som ännu inte hade levererats, och om exportaffärer. Agenten redogjorde för mycket av detta helt sakligt men hoppade sedan till slutsatsen att det låg i Wenner-Grens intresse att förlänga kriget. Där delade han intresse med finansintressen som i förening med riksmarskalk Göring ville tjäna pengar på ett långt krig. Göring “may be very well double crossing his associates”.
Hoover spann snart vidare på detta tankespår. I ett memo den 8 mars konstaterade han att svensk försvarsindustri var överlupen med order. Det var tydligt att “money interests” i Sverige hade mycket att tjäna på fortsatt krig eftersom man levererade både till Finland och Tyskland. Tyskland ville avsluta kriget i Finland, men inte svenskarna.
Alla tips åkte in i filen. En anonym kvinna ringde Detroitkontoret och talar om att Wenner-Gren levt länge i Tyskland och hade besökt Goebbels och även fått besök av denne i Nassau. Hon påpekade att Southern Cross var misstänkt nära Athenia vid sänkningen. Men Wenner-Gren hade talat väl om USA på ett besök i mars. I ett memo i juni rapporterar en agent att han har hört brottstycken ur en konversation om radioutrustning och svensk operatör. Det konstaterades också att Wenner-Gren var utvisad från Sverige. ”Goebbels”, ”gruvintressen” och ”utvisad” – varken sakkunskapen eller källkritiken verkar så imponerande.
De kritiska artiklarna i Sverige hade fått finansmannen att hålla sig från Sverige ett tag. Istället blev det en hektisk vinter med olika anläggningsarbeten på Bahamas. Privatbostaden Shangri-La anlades på ”Grisön” som döptes om till ”Paradise Island”.
På sommaren var Wenner-Gren ute på kombinerad lust- och affärsresa med Southern Cross igen. Han hade passerat Panamakanalen och var på väg till Los Angeles och San Fransisco för att fortsätta upp till västra Kanada och därefter Alaskas fjordar. I Alaska skulle han inte släppas in.
Med på båten var hustrun Marguerite och systern Gene. De planerade träffa några filmkontakter samt Electroluxrepresentanten T.E. Lundholm i Los Angeles. FBI fick höra att finansmannen demonstrerat maskingevär för höga gäster i Panama och att den nye fartygsagenten där kanske var tysk spion. Man fick även höra från en svensk diplomat att Axel Wallenberg, som varit ambassadör i Washington och Berlin, var protysk och vän till Wenner-Gren.
Nu sattes alla lokala FBI-resurser in för övervakning av både Lundholm och Wenner-Gren under besöket i Los Angeles. En tragikomisk agentrapport på 12 sidor berättar om agenternas vedermödor när de hukade utanför båten, skuggade flera bilfärder och kontrollerade Lundholms post. De konstaterar att Greta Garbo kommit på besök men att de tappat bort henne och hennes nya adress.
En agent råkade ringa in en rapport i en telefonkiosk när Wenner-Grens bil svängde in på en filmstudio. Men troligen upptäckte svenskarna att de kommit in på fel studio och gjorde en snabb sväng ut igen. Agenten förlorade kontakten. Och Lundholms post innehöll förstås affärsbrev för Electrolux. Fast filen växte.
Tillbaka i Västindien fortsatte på hösten projekten på ön men också societetsliv med den brittiske avgångne regenten hertigen av Windsor. Inte alls lyckat eftersom hertigen uttalat Hitlersympatier.
På sin storkryssning hade Wenner-Gren lärt känna den amerikanske filmaren Paul Fejos som fått stöd för antropologisk forskning i Peru. När orkansäsongen kom drog finansmannen dit, upp på 4000 meters höjd i Anderna för att utforska världssensationen Cuzco som Fejos funnit. Det resulterade i storkorset av Solorden och en nationalpark med finansmannens namn. När han på hösten klev ombord på Southern Cross i Callao på sin lustjakt, som reparerats av peruanska staten, stod han på toppen av sin karriär.
FBI hade under tiden letat upp alla amerikanska forskare som träffat finansmannen. Vad kunde de berätta? Otaliga ointressanta brev. Han anlände till Mexikos Vera Cruz som en statsman och fördes till Mexiko City som hedersmedborgare. Finansmannen drogs in i planeringen av jättelika ekonomiska projekt.
Den amerikanska regeringen var förstås orolig över Latinamerika och de goda tyska kontakterna med regeringarna i länder som Argentina och Brasilien. Att Wenner-Gren agerade med sådan energi i Mellanamerika spädde på misstankarna att han var en agent för tyska intressen.
Den 7 december 1941 lämnade Southern Cross Veracruz och Mexiko, men vände tillbaka när nyheten om Pearl Harbor och USA:s inträde i kriget kom. Därför fick han ta emot dråpslaget i Mexiko när han i januari meddelades att han svartlistats.
En senare FBI-rapport om Mexiko visar nog var skon klämde mest. Där rapporterades om hur svartlistningen av Wenner-Gren hade kommit som ett hårt slag mot ett stort regeringsprojekt. Underleverantörer var kontrakterade, arbetare anställda, utrustningar redo. Allt frystes av Washingtons åtgärd eftersom Wenner-Gren måste ha varit huvudkällan till kapital för ”syndikatet”.
Han blev landsflykting i Mexiko, avstängd från sina egendomar och företag på alla sätt utom genom de meddelanden svenska ambassaden ville förmedla. Själva Electrolux blev inte svartlistat med hänsyn till brittiska och amerikanska aktieägare. Electroluxledningen gjorde inget aktivt för att söka kontakt, snarare försökte man fjärma sig från honom för att inte försvåra för affärerna. Finansmannen efterlämnade en dagbok vittnar om en period av depression, sjukdom och likviditetssvårigheter.
Kriget kom för företaget under en period när patenten på kylskåpet skulle exploateras på allvar och nya ännu konkurrenskraftigare modeller utvecklats. Men företagets fabriker tvångskommenderades istället in i krigsekonomin. Den kylskåpsmarknad som byggts upp försvann delvis samtidigt som de återstående åren med internationell ensamrätt rann ut. Vem som helst kunde efter krigsslutet börja tillverka absorptionskylskåp och många gjorde det – marknaden översvämmades av produkter av undermålig kvalitet så att hela tekniken kom i vanrykte. Alla seriösa aktörer övergick därefter till kompressorkylskåp utom när det gällde specialanvändning som båtar och husvagnar. Electrolux förlorade sitt försprång.
Wenner-Gren hade behållit sina aktier i det amerikanska företaget Electrolux Corporation, en del fanns också i Wenner-Grenska samfundet som bildats 1937. Dessa aktier sålde han till svenska Electrolux år 1949 för cirka 25 miljoner, och sju år senare valde han att avyttra sina aktier i hela koncernen till familjen Wallenberg.
Dokumenten som visar en omfattande övervakning av Axel Wenner-Gren kommer ur FBI:s arkiv. De har nått skribenten efter en begäran om FOIA (Freedom of Information Act) gjord av Bill Streifer, MBA, som arbetar som researcher och författare i New York.
