Tusentals svenskar levde och arbetade i Ryssland under revolutionsåren 1917-1918. De var skräddare, ingenjörer, förvaltare, stinsar, hemmafruar, diplomater och skolbarn. Och de tvingades alla fly, ibland hals över huvud, när revolutionen kom. En av dessa var Edvin Hellström som startade upp Nordiska Kompaniets snickerifabrik i Moskva. Det här är hans berättelse från Revolutionens Ryssland.
VISA BILDTEXT
Nordiska Kompaniets fabrik i Moskva. Källa: NKs historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
NÄRINGSLIVET AV: Mikaela Nordin 2019-03-27
En svensk teknikers äventyr i Ryssland
DELA
Under många år vid 1900-talets början hade varuhuset Nordiska Kompaniet (NK) i Stockholm egen möbeltillverkning. Man hade till och med ett eget snickeri – i Moskva! Där hette verkmästaren Edvin Hellström, en utflyttad svensk, som fick genomleva de omtumlande åren under ryska revolutionen och Sovjetunionens skapande på plats.
I augusti 1930 sammanfattade Edvin Hellström denna tid i ett tiosidigt maskinskriven rapport. Han förklarar i dokumentet att han gör det för att ”sammandraga några fakta till belysande av huru även det ärligaste arbete, genom omständigheternas makt, kan spolieras”.
Hans rapport skickar han, tillsammans med ett följebrev daterat 19 februari 1931, till generalkonsul Josef Sachs, NKs grundare och vd. I brevet påminner han om att NK tidigare lovat att bevaka sina anställdas intressen i frågan och vill försäkra sig om att han fortfarande ingår i den skaran. 1930 hade han förgäves väntat i över tio år på att få någon form av ersättning för sin egendom som lämnats kvar i Moskva. Den tillvaro han lämnade 1918 var en kaotisk sådan, och det framgår att omställningen till den lugna hemmiljön i Sverige varit långt ifrån problemfri.
RELATERADE ARTIKLAR
Den förste tjänstemannen på plats
När Hellström anlände till Moskva 1916 för att bygga upp NK:s verksamhet där var han den förste tjänstemannen på plats, med undantag från filialchefen Herr Hallberg. Hellström fick börja med att avlusa den lokal som Herr Hallberg hade hyrt som lager för möblerna, en lokal som tidigare hade tjänat som ett slags härbärge ”för ett fyrtiotal lösa existenser”.
Verksamheten, som förutom lager kom att bestå av en monteringsverkstad och en verkstad för gardin- och draperisömnad, växte dock snabbt ur sina lokaler. En närliggande tomt som länge stått obegagnad köptes för uppförande av en ny fabrik med större kapacitet. ”Att de politiska förhållandena sedermera skulle medföra kaos, stod då inte i mänsklig makt att förutse”, skriver Hellström.
Byggnationen av den nya fabriken lades ut på entreprenad och det blev en påfrestande tid för Hellström, som lade all den tid han hade över på att ”hålla efter ingengiören och hans folk och deras svindlerier”. När han påpekade brister i översynen blev han erbjuden natjaj [rysk sprit] av ingenjören. Samme ingenjör bad han vid ett annat tillfälle gå hem och sova ruset av sig när denne på ”det omänskligaste sätt” piskade en gammal murare. Ingenjören ville emellertid inte lyda en ”utländsk ’kapitalist’ som icke förstod Ryssland” och handgemäng uppstod.
Oroliga tider
Fabriken blev färdig till slut och till en början rådde en anda av optimism – ”Kerenski-perioden var inledd och vi trodde på bättre tider.” När maskinerna från Jonsered anlände, ”Praktexemplar som kom ryssarna att förvånas”, ägnade Hellström personligen en lördagsnatt och efterföljande söndag åt att montera dem.
Biografi om familjen Nobel – i Ryssland
Efter bolsjevikernas maktövertagande i november 1917 fick Hellström plötsligt att handskas med en arbetarledd fabrikskommitté på fyra man. De dök upp på hans kontor med dragna gevär med påsatta bajonetter och krävde inflytande. Efter att de lämnat vapnen utanför fick de kolla på bokföringen, som till deras missnöje inte var på ryska. Kommitténs sammansättning varierade från dag till dag och våldsamma diskussioner föregick alltid omvalen; ”’det gjordes ingenting, föregångarna voro icke nog radikala, vi skall arbeta mindre och ha mera’ hettes det”. Hellström beskriver allt olidligare förhållanden där retroaktiva lönekrav frampressades månad efter månad och rätten att anställa och avskeda personal fråntogs honom.
Mjölfördelningsincidenten
Vid ett tillfälle hade firman köpt in ett stort parti mjöl att fördela mellan arbetarna till det förmånliga inköpspriset, en åtgärd som enligt Hellström var ”dikterad av humanitet, men vändes till det sämsta”. Hans tanke var att firmans bokhållare och en skrivkunnig arbetare skulle fördela partiet rättvist, men under ett stormigt stormöte beslutades det istället att tre andra arbetare skulle utföra uppgiften. I likhet med andra kommittéaktiviteter skulle detta ske under arbetstid, och snabbt gick det inte. Hellström återger sin frustration:
När jag kom tillbaka kl. 3 sutto de där ännu med sina siffror och jag tillsade dem att lämna upp materielet till bokhållaren som klarat siffrorna på några minuter. Nej, själva skulle de göra det! Jag gick tillbaka kl. 4 och fortfarande räknades det. Det blev för mig för överväldigande. Se dessa analfabeter pula, timme efter timme under en dyrbar arbetstid, som vi skulle betala, och jag utfor till slut med de värsta ord jag fann mot dessa banditer.
Utspelet skulle inte passera ostraffat. När han kom till fabriken morgonen efter blev han inlåst på sitt kontor av två medlemmar ur mjölkommittén. På gården utanför samlades en mobb under ledning av en av arbetarna, omnämnd av Hellström som ”den svartaste själ jag pinats med i mitt liv”. De krävde att han skulle ta tillbaka ordet han fällt under gårdagen, svolotji (ung. svin, avskum) – någonting som Hellström vägrade. Inte förrän bokhållaren och tapetserarmästaren kom till undsättning och ljög om att en trupp från svenska konsulatet var på väg, utrymdes gården. I efterhand var Hellström nöjd över att han stod på sig:
Att jag icke föll till föga för trycket var väl för mig, för jag skulle därefter icke kunnat uppehållit respekten i någon mån, så yra och många gånger vettlösa som de börjat uppträda efter revolutionen.
Tiden därefter präglades trots det av svårigheter. Maskinerna saboterades med grus och flera visste om vilka de skyldiga var, men ingen vågade vittna om saken. Vid ett inbrott stals tyger och skinn, och en morgon var samtliga läderremmar försvunna. Hellström anmälde stölderna till milisen, som efter revolutionen ersatt polisen, men utan resultat.
Slutet
I augusti 1918 lämnade Edvin Hellström och hans syster Moskva och Ryssland med varsin koffert som enda bagage. Möblerna lämnades kvar i bostaden och övriga ägodelar av värde flyttades till fabrikslokalerna, som förseglades av svenska generalkonsulatet. Det visade sig senare vara en verkningslös åtgärd då utländska företag nationaliserades sommaren 1919 och både byggnader och inventarier övergick i sovjetisk ägo. Hellström kunde konstatera att alla mödor varit förgäves: ”Vad jag i mitt arbete under åren byggt upp med brinnande arbetsiver och goda förhoppningar skulle lämnas i händerna på folk som använde ordet expropriera i stället för stjäla.”
I antologin Revolution! Svenska erfarenheter från Ryssland kommer några av dem till tals. Brev och dagböcker från Moskva och S:t Petersburg låter oss se de ryska revolutionerna och året därefter med samtidens ögon. Vi möter både privata brev och de rapporter svenska företagsrepresentanter och lokala chefer sände hem till sina huvudkontor i Sverige.