Familjeföretagande i flera generationer förknippar man vanligen med industri, finans och handel. Ofta blir familjens namn synonymt med varumärket. Här skall vi emellertid titta på en motsvarighet inom musik och opera, familjen Wagner. Ett företagande som löpt sedan 1882 – om än med en och annan hjälpande hand.
Är man i den bayerska småstaden Bayreuth under Wagnerfestspelen går det inte att undvika namnets makt. Richard Wagner och hans familj har gett namn åt gator och i ledningen för festspelen står återigen en stark kvinna, Katarina barnbarnsbarn till mästaren.
Nu utgör familjen Wagner en av de bråkigaste i sitt slag. Konflikterna (som ibland antar formen av tysk statsangelägenhet) har frodats genom generationerna och fädernas gärningar går igen i konflikter bland dagens släktingar.
Anfadern, Richard själv, är en av historiens mest omskrivna personligheter – eller varumärke om så vill. Han var ett födgeni – alltsomoftast med andras pengar och Hans operor spelas så gott som varje kväll någonstans bland världens alla operahus. Inspelningarna går inte att räkna, Wagnerfansen är organiserade som få och ett besök på festspelen utgör en nästintill religiös handling. Värdet på allt som omsätts i denna globala ”Wagnerindustrin” går att räkna i miljarder – årligen.
Egentligen en drömsits för en varumärkesansvarig, om det inte vore antisemitismen och vurmen för Adolf Hitler som präglar historien. Den går igen från Wagners egna skrifter, änkan Cosimas regim efter hans död och vidare med sonen och hans hustru Winifreds devota hyllningar till Hitler.
Vad gör man med en sådan historia? Ja nu har ”familjeföretaget” Wagner aldrig brytt sig om PR – ”affären” har så att säga rullat på. Man lever gott på att mästarens musik tar udden av det mesta av kritiken. Den som sugs in i Wagnermusiken kommer sällan loss ur den (undertecknad är exempel på detta).
Men ändå, på senare år har man börjat göra saker rätt, man följer skolboken för hur man skall hantera sin historia. Kanske också ett resultat av att många tyska företag tvingats ta ställning till sin bruna historia. Den nya generationen med Katarina Wagner i spetsen måste också möta ett allt större inflytande från externa intressenter. Man har börjat öppna arkiven, och börja nämna saker vid sitt rätta namn. Det har förresten sina sidor att vara dotter till Wolfgang, mästarens sonson. Nyligen återfanns ett par rullar nitratfilm där pappa Wolfgang filmat Hitler alldeles privat – som en vänlig medelålders man i familjens sköte – Bayerska statsarkivet har förstås identifierat filmerna som ett sprängstoff och tillåter än så länge endast visningar för initierade forskare.
Det nya museet som byggts i anslutning till mästarens hus Wahnfried, är en av arenorna där man gör upp med sin historia. Antisemitismen är inte längre den vita elefanten i rummet utan nämns vid namn på dokumentärfilmer, i utställningar och i nyare böcker.
Familjen Wagner har på så sätt följt samma steniga väg som många företag; med förträngning, uppflammande konflikter, kritik utifrån och så småningom anammande av fakta och slutligen en berättelse som accepterar att historien aldrig är linjär, istället är den fylld av obekväma sanningar som man inte kan runda för evigt.
Och det kan ju vara något för vilket företag som helst att lära sig av.
