Mannen med batteriet

Utvecklingen av effektiva och hållbara laddningsbara batterier är en teknologisk knäckfråga i dagens moderna samhälle. Att en viktig grund för detta teknikområde lades av en svensk uppfinnare vid 1800-talets slut är okänt för de flesta.

Artikeln publicerades först i vår tidskrift Företagshistoria nr 4 2018.

En novemberdag år 1900 satt uppfinnaren Waldemar Jungner och hans hustru Hulda tillsammans med några journalister, ingenjörer och finansiärer på Hotell Anglais vid Stureplan i Stockholm. De räknade varv efter varv som presterades av en eldriven bil, utrustad med ett silver-kadmiumbatteri som Waldemar Jungner konstruerat. Mycket stod på spel. Jungner hade i åratal ägnat all sin tid och alla de pengar han förmått låna ihop till sina experiment. Målet var att skapa en ny form av batterier som skulle revolutionera elektrotekniken. Försöket blev en triumf. Bilen körde sträckan Karlavägen, Narvavägen, Strandvägen, Birger Jarlsgatan och Sturegatan i inte mindre än 12 timmar – en sträcka på 148,5 kilometer. Dåtidens elbilar med blyackumulatorer kunde på sin höjd räkna med 30–40 kilometer på en laddning.

Uppfinnardrömmen
Batterier hade funnits sedan 1800-talets början och på 1850-talet hade fransmannen Gaston Planté utvecklat ett laddningsbart batteri, eller ackumulator, som fått stor spridning. Plantés ackumulator hade två blyplattor som elektroder, nedsänkta i en elektrolyt bestående av svavelsyra, det vill säga samma princip som hos dagens konventionella bilbatterier. Blyackumulatorn var förhållandevis billig och gav relativt hög ström under kort tid, men den var ömtålig, opålitlig och underhållskrävande, den laddades ur snabbt och kunde inte återuppladdas mer än ett begränsat antal gånger. Den som konstruerade ett laddningsbart batteri som var effektivare och billigare borde ha obegränsade avsättningsmöjligheter.

Vid 1800-talets slut var Sverige på väg att bli ett industriland. Ingenjörsyrket representerade framtiden och uppfinnare som Christopher Polhem, John Ericsson och Gustaf de Laval var den nya tidens hjältar. En som sedan barnsben drömt om att själv bli uppfinnare var prästsonen Waldemar Jungner, född 1869 i Vilske-Kleva norr om Falköping. Efter studier i Uppsala och vid KTH påbörjade han i liten skala och utan nämnvärd ekonomisk backning en egen uppfinnarverksamhet.

// Klistrets Karlsson – en riktig uppfinnare //

Det problem som framför allt fängslade Jungner var just det laddningsbara batteriet. Frågan var i högsta grad aktuell; övergången från ångkraft till elektricitet var just inledd, men det fanns inte några effektiva möjligheter till lagring av den elektriska kraften. Industrin var i desperat behov av ackumulatorer, järnvägar och sjöfart likaså. Inte minst den senaste nymodigheten inom kommunikation – automobilen – förväntades helt övergå till elektrisk drift, bara ackumulatorerna kunde bli effektivare och billigare.

Jungners idé var radikal – byt ut bly och svavelsyra mot andra metaller och en elektrolytvätska som är basisk och inte sur. Då skulle batterierna hålla längre och bli driftsäkrare. Om elektroderna infogades i tunna, perforerade plattor skulle de komma i maximal kontakt med elektrolytvätskan och då skulle batterierna dessutom bli effektivare. Frågan var bara vilka metaller som skulle ingå, och vilken elektrolyt. Det batteri som år 1900 hade slagit världsrekord för elbilar på Stockholms gator var av hög kvalitet, men med råvaror som silver och kadmium var det dyrt – alltför dyrt för att masstillverkas i industriell produktion. Utvecklingsarbetet måste fortsätta.

Patent 10177. Källa: Saft AB.

Patentstrid med Edison
Kort efter det lyckade rekordförsöket bestämde sig paret Jungner för att lämna Stockholm och flytta till Norrköping för att bilda familj och söka ett lugnare liv. Norrköping blev basen för Ackumulatoraktiebolaget Jungner och i en villa i närheten av familjens bostad inredde Waldemar Jungner en försöksverkstad. Vid det laget var elektrodmetallerna utbytta mot järn och nickel. Metalloxiderna blandades med grafit till en batterimassa som sedan pressades in mellan perforerade och hopfalsade plåtar som utgjorde själva battericellerna. Uppfinningen tycktes äntligen i det närmaste färdig. En annan svårighet hade dock tornat upp sig. Det uppdagades nämligen att den världsberömde Thomas Edison i USA experimenterade med en liknande lösning för alkaliska ackumulatorer.

Denna lösning hade Edison patenterat och han bestred nu Jungners patent, trots att detta bevisligen var tidigare och delvis byggde på andra idéer. ”Trollkarlen från Menlo Park”, som bland sina över tusen patent kunde räkna sådant som fonografen, glödlampan och mikrofonen, hade helt andra ekonomiska resurser än Jungner att driva de juridiska processer som internationella patentstrider innebar. I land efter land bestred Edison Jungners patent med understöd av en massiv marknadsföringskampanj, och det svenska företaget tvingades rikta alla resurser på att vinna striderna.

// Manliga genier som förändrade världen //

Patenttvisten erbjöd tacksamt tidningsstoff. Svenska journalister skildrade den som en kamp mellan David och Goliat: en ung och okänd uppfinnare med små resurser i ett litet land mot en världsberömd och bottenlöst rik motståndare i det stora landet i väst. I en artikel den 8 januari 1903 skrev Svenska Dagbladet att Edison försökt bemäktiga sig Jungners patent och använt sig av alla resurser för att krossa sin motståndare.

Ackumulatoraktiebolaget Jungner kunde likväl räkna in delsegrar i patentkriget under åren fram till 1905. Men i april det året utbröt en våldsam eld i Ackumulatoraktiebolagets fabriksvilla, orsakad av en exploderande fotogenlampa. Byggnaden totalförstördes och likaså bolagets omskrivna elektromobil. Olyckan innebar i praktiken slutet för Ackumulatoraktiebolaget Jungner. Waldemar Jungner avsade sig så gott som alla anspråk i företaget, inklusive patenträttigheterna till sina uppfinningar. Familjens ekonomi var i spillror, och Jungners hälsa var bruten. Men det faktum att han gav upp ackumulatorn innebär inte att han slutade som uppfinnare. I bostadshuset hade han inrett ett litet laboratorium och där ägnade han sig åt andra problem och idéer till nya uppfinningar.

Arbetare vid fabriken Oskarshamn, 1940. Källa: Saft AB.

Jungners till Småland – och världen
Trots bakslagen var inte tilltron till Jungners uppfinningar uttömd. Andra intressenter stod redo att ta vid. År 1910 grundades Svenska ackumulatoraktiebolaget Jungner, som alltså trots att uppfinnaren inte längre var involverad i verksamheten kunde använda hans namn. Denna gång fanns tillräckliga ekonomiska resurser för en satsning, och företaget började tillverka batterier efter Jungners patent i en liten fabrik i småländska Fliseryd. Ledare för det nya företaget var Robert Ameln, som hörde till familjen bakom konserv- och fiskindustrin Abba (Aktie Bolaget Bröderna Ameln).

Batterierna marknadsfördes under namnet Nife efter de kemiska förkortningarna för nickel och järn, men i själva verket hade de aktiva metallerna vid det laget ändrats och järnet bytts ut mot kadmium. Detta hade bland annat det goda med sig att grunderna för patentkriget mot Edison inte längre gällde, och fabriken kunde börja expandera sin verksamhet.

// Elektroteknikens fader //

Marknaden för laddningsbara batterier visade sig leva upp till förväntningarna. Det handlade inte längre primärt om bilbatterier, utan om järnvägar, fartyg, gruvor och mycket annat. Snart var Fliseryd för litet, och en ny fabrik invigdes i näraliggande Oskarshamn 1917. Företaget skaffade huvudkontor, och snart nog även fabrik, på Riddargatan i Stockholm, och började se sig om efter internationella marknader. Den första utländska fabriken öppnades i Norge 1918 och följdes snart av en rad andra länder.

Elbil vid Jungnerbolaget i Stockholm. Källa: Saft AB.

Modernare tider
På 1950-talet var Jungnerkoncernen ett multinationellt företag som tillverkade batterier i flera världsdelar, men också en mängd andra produkter. Sedan ett par decennier ingick exempelvis Oskarshamnsvarvet med sin skeppstillverkning i organisationen. I staden Oskarshamn var Jungners ett begrepp, och varumärket Nife var välbekant i många delar av världen.

Samtidigt började de miljöproblem med farliga substanser och utsläpp av tungmetaller som kännetecknade batteritillverkningen bli tydliga. Under 1970-talet var kritiken hård, samtidigt som företaget påbörjade satsningar för att förbättra förhållandena. 1980-talet blev en turbulent period med vacklande lönsamhet och många ägarbyten och fusioner. I september 1990 tillkännagav tidningarna att investmentbolaget AB Cardo, som vid den tidpunkten var ägare till företaget, skulle sälja Jungners (då AB Nife) till den franska batterikonkurrenten Saft Groupe. Många befarade att detta skulle innebära slutet för den svenska tillverkningen.

// Hon skapade Nordens största industri //

Under snart tre decennier med fransk ledning har dock fabriken i Oskarshamn snarare befäst sin ställning. Genom hårt driven rationalisering och satsning på batteriåtervinning utgör fabriken i dag inte bara den äldsta produktionsenheten i den franska storkoncernen, utan också den modernaste och mest lönsamma. Saft AB:s fabrik i Oskarshamn har cirka 530 an¬ställda. Av hela Saftkoncernens omsättning 2017 på cirka 744 miljoner euro fördelat på 14 anläggningar stod Oskarshamnsfabriken för drygt 15 procent. Fabriken tillverkar avancerade reservkraftsystem för industri och samfärdsel i tekniska system och storskaliga anläggningar – fortfarande med utgångspunkt i Waldemar Jungners ackumulatorpatent från 1899.

Kemiskt laboratorium med apparatur för bestämning av koldioxidhalten i fasta och flytande material. Oskarshamn, september 1960. Källa: Saft AB.

Arvet efter uppfinnaren
Waldemar Jungner dog den 30 augusti 1924, vid 55 års ålder. Det är inte känt, och knappast särskilt troligt, att han någonsin besökte vare sig Fliseryd eller Oskarshamn. Den korrespondens som finns bevarad inskränker sig till ett brev från Waldemar Jungner till företaget från juni 1923. I brevet lovar han att ordna ett porträttfotografi som tydligen efterfrågats i ett tidigare brev. Tonen är artigt förekommande men distanserad.

Vi kan inte dra några slutsatser om de känslor Jungner hyste inför det företag som byggde vidare på hans livsverk och bar hans namn. Tydligt är dock att han som person var uppfylld av uppfinnandet i sig, snarare än av företagandet. Sedan han lämnat ackumulatorområdet utvecklade han flera andra uppfinningar, varav den mest framgångsrika var en ny metod för utvinning av kaliumsalter för konstgödning som en biprodukt vid cementtillverkning. Kalicementmetoden fick stort genomslag och innebar att familjens ekonomi mot slutet av 1910-talet äntligen stabiliserades.

Jungner var den typiske uppfinnaren: originell, full av idéer och till det yttersta optimistisk.

Mot slutet av sitt liv fick Waldemar Jungner på olika sätt offentligt erkännande för sina insatser. Bland annat valdes han in i Ingenjörsvetenskapsakademien, som i sitt minnesord karakteriserade sin bortgångne ledamot så här: ”Jungner var den typiske uppfinnaren: originell, full av idéer och till det yttersta optimistisk.” Och på många sätt framstår Jungner som sinnebilden av en uppfinnare från 1800-talets slut i Sverige. Han drevs av samma nyfikenhet som Gustaf de Laval, men led också av samma oförmåga att fylla rollen som framgångsrik företagsledare. Uppfinningar av Lars Magnus Ericsson, Sven Wingquist och Gustaf Dalén gav alla upphov till multinationella svenska teknikföretag, i dagligt tal ofta betecknade som snilleindustrier. Till denna kategori hör också Jungnerverken i Oskarshamn.

Batterifabriken är en ny bok av Anders Houltz (Förlaget Näringslivshistoria, 2018) som berättar hela historien om Waldemar Jungner och batterifabriken i Oskarshamn.

Dela med dig av dina tankar