Uppfinnardrömmen
Batterier hade funnits sedan 1800-talets början och på 1850-talet hade fransmannen Gaston Planté utvecklat ett laddningsbart batteri, eller ackumulator, som fått stor spridning. Plantés ackumulator hade två blyplattor som elektroder, nedsänkta i en elektrolyt bestående av svavelsyra, det vill säga samma princip som hos dagens konventionella bilbatterier. Blyackumulatorn var förhållandevis billig och gav relativt hög ström under kort tid, men den var ömtålig, opålitlig och underhållskrävande, den laddades ur snabbt och kunde inte återuppladdas mer än ett begränsat antal gånger. Den som konstruerade ett laddningsbart batteri som var effektivare och billigare borde ha obegränsade avsättningsmöjligheter.
Vid 1800-talets slut var Sverige på väg att bli ett industriland. Ingenjörsyrket representerade framtiden och uppfinnare som Christopher Polhem, John Ericsson och Gustaf de Laval var den nya tidens hjältar. En som sedan barnsben drömt om att själv bli uppfinnare var prästsonen Waldemar Jungner, född 1869 i Vilske-Kleva norr om Falköping. Efter studier i Uppsala och vid KTH påbörjade han i liten skala och utan nämnvärd ekonomisk backning en egen uppfinnarverksamhet.
// Klistrets Karlsson – en riktig uppfinnare //
Det problem som framför allt fängslade Jungner var just det laddningsbara batteriet. Frågan var i högsta grad aktuell; övergången från ångkraft till elektricitet var just inledd, men det fanns inte några effektiva möjligheter till lagring av den elektriska kraften. Industrin var i desperat behov av ackumulatorer, järnvägar och sjöfart likaså. Inte minst den senaste nymodigheten inom kommunikation – automobilen – förväntades helt övergå till elektrisk drift, bara ackumulatorerna kunde bli effektivare och billigare.
Jungners idé var radikal – byt ut bly och svavelsyra mot andra metaller och en elektrolytvätska som är basisk och inte sur. Då skulle batterierna hålla längre och bli driftsäkrare. Om elektroderna infogades i tunna, perforerade plattor skulle de komma i maximal kontakt med elektrolytvätskan och då skulle batterierna dessutom bli effektivare. Frågan var bara vilka metaller som skulle ingå, och vilken elektrolyt. Det batteri som år 1900 hade slagit världsrekord för elbilar på Stockholms gator var av hög kvalitet, men med råvaror som silver och kadmium var det dyrt – alltför dyrt för att masstillverkas i industriell produktion. Utvecklingsarbetet måste fortsätta.

Patent 10177. Källa: Saft AB.
Dela med dig av dina tankar