Musikradion föddes på djupt vatten

I STÄLLET FÖR EKONOMISK GÖDSLING
Efter många bakslag av teknisk natur kommer Radio Nord äntligen i gång i mars 1961. I Sveriges Radio är det passande nog sändnings­uppehåll denna onsdags­förmiddag. Klockan 11 har Sveriges Radio en timme grammofon­musik, sedan Klock­slaget och Dagens dikt – åtföljt av ett föredrag om ekonomisk gödsling. Radio Nord kommer med blandad musik och nyheter. Samt förstås reklam.

Första dagen har stationen dock bara en betalande annonsör, disk­maskins­fabrikanten Westing­house. Övriga tänkbara annonsörer ligger lågt av rädsla för att stöta sig med regering och myndigheter, vilka tidigt slagit fast att Radio Nord var ett oskick, möjligtvis inte olagligt men mot lagens anda.

De första månaderna finslipar Radio Nord sina program som för det mesta spelas in på band i studio på kontoret på Kammakar­gatan i centrala Stockholm och flygs ut till Bon Jour. I april startar topplistan Topp 20 på torsdags­kvällarna. Här får lyssnarna rösta på vilka melodier de vill ha med.

Programmet får omedelbart en mycket stor genom­slags­kraft. Skiv­affärerna sätter varje vecka upp affischer, och skiv­försäljningen ökar markant. Både skivbolag och artister får via Radio Nord möjlighet att visa upp sina produkter för publiken.

NY ARENA FÖR ARTISTER
Artister som Siw Malmkvist, Lill-Babs och Ann-Louise Hansson har alla berättat för mig hur mycket Radio Nord betydde för deras karriärer. De hördes plötsligt i radio, och fick på det sättet också en grund för sina långa och fram­gångs­rika karriärer. När det gällde musiken hade Jack Kotschack på ett tidigt stadium träffat Mats Bjerke på Metronome, som representerade de nio skivbolag som ingick i den svenska delen av IPFI, International Federation of the Phonographic Industry.

Läs också: Gislaved Cord punkterade däckmonopolet

Kotschack och Bjerke kom fram till en princip­överens­kommelse där skiv­bolagen skulle få tio kronor per spelad skiva – pengar som skulle tas ut i reklamtid i Radio Nord. Det var en upp­görelse som skiv­bolagen överlag var nöjda med – ända tills mäktiga RCA med Sixten Eriksson som svensk chef ville ha kontanter i stället för reklam­tid.

RCA hade en stark position eftersom man hade Elvis Presley i sitt stall, men Jack – som kände stödet från de övriga skiv­bolagen – svarade med att i så fall skulle Radio Nord inte spela några RCA-skivor alls. Efter en hel del diskussioner kom Jack och skiv­bolagen till en överens­kommelse.

Kontant­ersättningen var nu hemlig, och kompletterad med att varje bolag fick en kvarts sändnings­tid per vecka i Radio Nord. Under dessa 15 minuter kunde bolagen välja musik från den egna etiketten, under förut­sättning att musik­urvalet stämde överens med Radio Nords generella musik­policy. Eftersom det fanns nio skiv­bolag i Sverige fick två av dessa samsas med sin kvart på samma vecko­dag, men de lades väl åtskilda i program­tablån.

NOGA MED STIMKONTRAKT
Skivbolagen i Sverigehade av naturliga skäl inte erfarenhet av en radio­station som spelade musik dygnet runt. Hos vissa bolag fanns i början en oro för att deras skiv­försäljning kanske skulle gå ner, och få visste riktigt från start hur man på bästa sätt skulle utnyttja drag­hjälpen från en populär station. Men man lärde sig fort. När utländska topp­artister kom på besök i Sverige blev det snart en själv­klar­het att de skulle titta in på Radio Nords kontor för en intervju.

Åtminstone större delen av skiv­industrin och Radio Nord fick snabbt en god relation. Jack var också noga med att ha ett avtal med Stim, som representerade artister och låt­skrivare. Redan innan sändningarna kommit igång gick Jack upp till organisationen och träffade chefen Sven Wilson.

Efter Radio Nords ankomst i mars 1961 begärde radio­chefen, ambassadör Olof Rydbeck, ökade bidrag för att kunna konkurrera med pirat­sändaren med ett program inriktat på musik.

Man kom överens om att Radio Reklam Produktions AB – den svenska delen av verksamheten – skulle betala Stim en klump­summa på 5 000 kronor i månaden för rätten att kopiera upphovs­skyddad musik till band. (Senare höjdes ersättningen till 20 000 kronor.) Kontraktet med Stim var lite ovanligt, men berodde på att Radio Nord ju formellt sände från utländskt territorium. Skeppet gick under nicaraguansk, och senare panamansk, flagg.

EN TREDJE KANAL FRÅN SR
Sveriges Radio finansierades då som nu av licens­intäkter. Man brukade sällan få gehör från kommunikations­departementet om ökade anslag. Efter Radio Nords ankomst i mars 1961 begärde radio­chefen, ambassadör Olof Rydbeck, ökade bidrag för att kunna konkurrera med pirat­sändaren med ett program inriktat på musik.

För en gångs skull fick Sveriges Radio mer pengar, 700 000 kronor för att på prov sända ”Melodi­radio” fram till i oktober samma år. Det är denna melodi­radio som så småningom blev den egna kanalen P3. Just i oktober 1961 startade också Sveriges Radio programmet Tio i topp, där ungdomar i olika städer får rösta fram sina favoriter. De yngre radio­lyssnarna är över­lyckliga. Nu har de både Topp 20 på Radio Nord och Tio i topp på Sveriges Radio. Samma månad startar också Radio Nord listan De Tio, med enbart svenska melodier (före­gångaren till Svensk­toppen).

De svenska skiv­bolagen, artisterna och framför allt radio­lyssnarna vann stort på Radio Nords ankomst som också tvingade fram P3 i Sveriges Radio. Utvecklingen gick genom detta privata initiativ mycket snabbare än den annars skulle gjort. Men Radio Nord lyckades aldrig övertyga myndigheter eller stor­annonsörer. En ny lag stiftades i riksdagen i maj 1962 som straff­belade allt sam­arbete med pirat­sändaren.

Det blev förbjudet att arbeta på båten, att transportera saker dit och att annonsera. Efter 16 månader sänder Radio Nord sin sista topp­lista vid midnatt den 30 juni 1962. Med­arbetarna säger än i dag att de inte var pirater utan pionjärer.

Läs också: Konkurrens och kärlek på Djurgårdens tivolin