Den som bor i mindre svenska städer möter mycket ofta slagordet att alla – politiker, tjänstemän, företagare ­– måste dra åt samma håll för att hemorten ska ha en framtid. Det kan gälla satsningar och investeringar, det kan gälla utspel, eller politisk lobbying.

Själv har jag ofta undrat varför något skulle bli bättre om de som hittills inte lyckats generera tillväxt nu ska sluta sig ännu mer samman och använda samma medelmåttiga metoder som tidigare, fast mer intensivt. ”Folksamling är inte kraftsamling”, som mina bekanta som gjorde sin militärtjänst i pansartrupperna brukade säga.

Dessutom slås jag av hur mycket resonemanget liknar det gamla skråtänkandet. Man ska ha tilltro till de lokala eliterna och låta dem bestämma.

Utveckling och förnyelse är för det mesta ovälkomna och utmanande för många. Cirklar rubbas, verksamheter utmanas, det som varit etablerat slås ut. Och inte minst – nya människor som inte alls tillhör de etablerades skara får möjlighet att påverka.

De erfarenheterna gör att man inser näringsfrihetens avgörande betydelse för vår välståndsutveckling under 150 år. Med den vreds stoppverktygen ur händerna på otaliga svenska etablissemang. Må den verktygslådan förbli oåtkomlig även framöver.