Svensk vattenkraft i Riga
VISA BILDTEXT
Vy från bygget av vattenkraftverket i Kegums. Bild: E. R. Kraucs, ur Latvenergos arkiv.

FÖRETAGEN AV: Gunnar Ljungdahl 2018-03-15

Svensk vattenkraft i Riga

När Republiken Lettland utropades i november 1918 blev Riga dess huvud­stad. Riga hade tidigare varit en av Europas rikaste städer men genom krig, och inte minst genom den kommunistiska statskuppen i Ryssland, hade allt förändrats. Landets största problem låg i energi­försörjningen, då det nya riket saknade inhemska energi­resurser.

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 1 2018.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

Lettlands politiska liv präglades av otaliga regerings­kriser. Flera av de kortlivade regeringarna ville att ett vatten­kraftverk skulle byggas vid Kegums, fyra mil uppströms från Riga i floden Daugava. Man hade kommit fram till detta efter under­sökningar utförda av det svenska konsult­företaget VBB och efter prov­borrningar utförda av Svenska Diamant­berg­borrnings­bolaget.

Ingen lyckades dock starta projektet. När så premiär­minister Karlis Ulmanis genomfört sin stats­kupp den 15 maj 1934 sökte han ett projekt för att manifestera en ny handlings­kraftig stats­ledning och uppvisa den nya national­statens styrka. Projektet blev Kegums.

Läs också: Företaget som gav oss kärnkraft

På olika sätt togs kontakter med Sverige, inte minst genom VBB. Den svenska handels­kammaren i Lettland tog också kontakt med ASEA, Elektro-Invest och Stockholms Enskilda Bank i syfte att väcka intresse för ett erbjudande om ett nyckel­färdigt projekt inkluderande finansiering.

Ett konsortium skapades i Sverige för att lämna ett bud på konstruktion och finansiering av Kegums. I konsortiet ingick det relativt nystartade företaget Svenska Entreprenad AB (Sentab), AB Electro-Invest, ASEA, Karlstad Mekaniska Werkstad, Svenska Diamant­berg­borrnings AB, Motala Werkstad AB samt Stockholms Enskilda Bank och VBB.

Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.

SPECIALISERADE PÅ PROJEKT UTOMLANDS
Sentab hade grundats för att driva bygg­projekt utanför rikets gränser, på basis av erfarenheter från stora järn­vägsbyggnads­projekt i Turkiet och Persien, där en mängd svenska ingenjörer deltagit och skaffat sig rika lärdomar. Bolaget kom att ledas av kaptenen och senare majoren (vid Väg- och Vatten­byggnads- kåren) Carl Thulin, som tillträdde när han 1935 avslutat ledningen av byggandet av Slussen i Stockholm.

Ett finansierings­förslag utarbetades av Marcus Wallenberg i Stockholms Enskilda Bank, vilket innebar ett erbjudande om 11 miljoner kronor att halvårs­vis åter­betalas över en tidrymd av 13 år.

AB Electro-Invest hade grundats av ASEA och Investor. Syftet var att genom ackvisitioner av kraft­verks­koncessioner i utlandet skapa avsättnings­möjligheter för ASEA:s produkter. Vd var ingenjören Torsten Eriksson, som tidigare lett ett antal vatten­kraftverk i Sverige.

Ett finansierings­förslag utarbetades av Marcus Wallenberg i Stockholms Enskilda Bank, vilket innebar ett erbjudande om 11 miljoner kronor att halvårs­vis åter­betalas över en tidrymd av 13 år. Krediten skulle täcka alla svenska leveranser, inklusive borrningar och injektioner av Diamant­berg­borrnings­bolaget samt VBB:s insatser som konsult och Sentabs och Electro- Invests administrations­kostnader.

Läs också: Omställningen då och nu

En väsentlig punkt för banken var att återbetalningen av krediten skulle garanteras av den relativt nyligen inom UD inrättade Export­kredit­nämnden (EKN). Krediten manifesterades av obligationer utställda i svenska kronor till inne­havaren, och betal­bara i Stockholms Enskilda Bank. EKN täckte enbart leveranser av svenska produkter eller arbeten utförda av svenska företag. För konsortiet var det viktigt att motparten inte skulle kunna hävda brist i leverans för att inne­hålla betalning.

Inspektion av borrning vid Dynafloden, 1932. Bild ur Atlas Copcos arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

INTE BARA ETT KRAFTVERK
Efter långa förhandlingar tecknades den 1 augusti 1936 ett avtal mellan den lettiska regeringen och Sentab, som åtog sig att genomföra byggandet av kraft­verket, samt Electro-Invest som ställde krediten om 11 miljoner kronor till förfogande och dessutom gick i borgen för Sentabs åtaganden. Kort efter kontraktets ikraftträdande, utfärdade EKN sin garanti som täckte 60 procent av den lettiska regeringens åtaganden gentemot konsortiet.

Läs också: Elektrifieringen ändrade allt

Utformningen av garantin hade varit föremål för långa förhandlingar mellan EKN och banken, där också bankens ordförande Marcus Wallenberg Sr tagit aktiv del. Sentab åtog sig att, utöver vatten­kraft­verket, bygga en bro över Daugava, gjuta dammen, bygga en sluss för den betydande virkes­flottningen och båt­trafiken, en fiskränna, en transmis- sionsledning för leverans av ström till Riga, extraspår till järnvägen mellan Riga och Kegums för transport av utrustning och materiel till bygg­platsen samt bygga bostäder för de svenska ingenjörerna med familjer och bostäder för lokal arbets­kraft (som beräknades maximalt uppgå till 2 000 personer) brand­station, polis­station, affär och personal­matsal. Den totala kostnaden för projektet uppskattades till dryga 20 miljoner kronor, vilket idag skulle motsvara ca 1,2 miljarder kronor.

Kraftverkkommissionen vid Bieske, 1932. Bild ur Atlas Copcos arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

LÖPANDE RÄKNING
Arbetet skulle ske i löpande räkning och betalas i lettisk valuta. Regeringen finansierade dessa kostnader genom en obligations­emission på den lokala kapital­marknaden. Betalnings­verksamheten övervakades på lettisk sida av en finans­inspektör som skulle godkänna varje utbetalning Sentab gjorde från det konto i lettiska lat dit regeringen regel­bundet skulle inbetala vad som behövdes för den närmaste tiden.

Finans­inspektören skulle också uppdraga åt Stockholms Enskilda Bank att vid givna tid­punkter till Sentab överlämna obligationer till ett värde mot­svarande skedda leveranser. Dessa obligationer överlät därefter Sentab till Electro-Invest, som utnyttjade dem som säkerhet för en upp­låning i banken. Lån som Electro-Invest därefter kunde ställa till Sentabs för­fogande och göra det möjligt för Sentab att betala de respektive leverantörerna.

Ett problem uppstod dock vid islossningen i mars 1937. Trycket av ismassorna raserade den provisoriska träbro som uppförts, liksom de isbrytare som skulle skydda bygget.

Arbetet sattes omedelbart igång med platsledning i Kegums och ett kontor för Sentab i centrala Riga. Verksamheten kontrollerades från lettisk sida av en bygg­inspektör som skulle godkänna alla väsentliga åtgärder från bygg­ledningens sida och månatligen lämna en redo­görelse för utvecklingen. Av dessa rapporter framgår att byggnationen uppnådde de fast­ställda målen i stort sett hela tiden.

Ett problem uppstod dock vid islossningen i mars 1937. Trycket av ismassorna raserade den provisoriska träbro som uppförts, liksom de isbrytare som skulle skydda bygget. Ingen människa kom till skada och en permanent metall­bro, levererad av Motala Werkstad, samt för­stärkta isbrytare kunde installeras i maj samma år.

Till följd av fram­gångarna med bygget beslöt den lettiska Regeringen att 1938 begära en utökning av kontraktet, vilket det svenska konsortiet, liksom Stockholms Enskilda Bank och EKN accepterade. Utökningen innebar dels att ytterligare en transmissions­linje till Riga skulle byggas, dels att ett ställverk med kontroll­rum, utrustning, kontor och bostäder skulle byggas i Riga och slutligen att en tredje uppsättning av turbin och generator skulle levereras.

Projektet skulle i sin helhet över­lämnas i augusti 1940. Detta innebar också att den svenska krediten skulle utökas genom en ny emission om 2 650 000 kronor av lettiska obligationer betalbara i Stockholms Enskilda Bank.

SLUTFÖRDE BYGGET TROTS KRIGSUTBROTTET
På grund av projektets betydelse som nationell manifestation av Republiken Lettlands framsteg, lät regeringen pressen regel­bundet rapportera om frams­kridandet av byggnationen. Man engagerade också en fotograf, E. R. Kraucs, som förevigade fram­växten av kraft­verket i 2 409 fotografier från augusti 1936 till 25 juli 1940, vilka nu ingår i Unescos Memory of the World program.

Vidare hade målaren A. Skride i uppdrag att dokumentera de olika leden i arbetet genom olje­målningar, varav flera överläts till de svenska ingenjörer som deltog i arbetet. Också svensk press ägnade en betydande uppmärksamhet åt de tekniska framsteg svensk ingenjörs­konst kunde uppvisa.

Arbetet fortgick som planerat även efter den 1 september 1939. De svårigheter som yppade sig genom andra världs­krigets utbrott koncentrerades, vad Kegums-projektet angår, i huvudsak till fraktproblem. För att avhjälpa energi­bristen i Lettland ökade Sentab takten i bygget och kunde påbörja leveranserna av ström till Riga redan den 15 oktober 1939 – en och en halv månad före den i kontraktet fastlagda leverans­tidpunkten.

Interiör på vattenkraftverket. Bild: E. R. Kraucs, ur Latvenergos arkiv.

UTROPADES TILL SOVJETREPUBLIK
Medan projektet fortsatte, ökade de politiska svårigheterna för Lettland. Den 6 juni 1940 krävde Sovjetunionen att få besätta vitala delar av Lettland samt att en ny regering bildades som var öppen för samarbete med Sovjetunionen.

En national­församling, till vilken endast kommunister kunde väljas, utropade den 21 juli Lettland till en sovjet­republik och begärde landets inkorporering i Sovjet­unionen. I januari 1941 uteblev betalningen av ränta och amortering på utestående obligationer.

Läs också: Elektrifieringen av Sverige

I samförstånd med Electro-Invest och Stockholms Enskilda Bank sände Sentab till finans­kommissarien i den lettiska Sovjet­republiken en uppsägning av kontraktet med begäran om omedelbar betalning av samtliga utlämnade men icke betalda obligationer.

Samtidigt arrangerade Marcus Wallenberg ett möte för EKN:s sekreterare Bo Frick hos Sovjet­unionens beskicknings­chef i Stockholm, där Frick kunde förklara vilket negativt intryck av Sovjet­unionen som skulle skapas i den händelse kraven från Sverige inte möttes. Detta ledde till att konsortiet och EKN inbjöds till förhandlingar i Moskva i mitten av april. Förhandlingarna ledde i sin tur till att sovjetiska Mashino­import i alla delar inträdde i den lettiska regeringens ställe.

När Sovjetunionen trängde in i Lettland 1944, hade de tyska trupperna order att förstöra alla broar vid sin reträtt, så också bron över Daugava vid Kegums.

I september 1941 meddelade emellertid Mashinoimport sig icke vara i stånd att fullfölja kontraktet. Skälet till detta var förstås att tyska trupper invaderat Lettland i juni och den 8 juli ockuperat hela landet. Marcus Wallenberg sökte nu genom den svenske beskicknings­chefen i Berlin hitta en lämplig motpart i Tyskland för ett arrangemang liknande det sovjetiska.

Detta lyckades emeller­tid inte. När Sovjet­unionen trängde in i Lettland 1944, hade de tyska trupperna order att förstöra alla broar vid sin reträtt, så också bron över Daugava vid Kegums. Emellertid skadades inte kraft­verket i någon större skala och dammen inte alls.

SKADEREGLERING
I och med att Mashinoimport vägrade uppfylla sina betalnings­åtaganden, genomförde EKN en skade­reglering till Sentab i enlighet med sin garanti­utfästelse. Utbetalningarna uppgick till 60 procent av fordringarnas värde. Den slutliga uppgörelsen kom 1946. På initiativ av handels­ministern Gunnar Myrdal, som var fast övertygad om att Sveriges framtida utveckling var helt avhängig av ett nära samarbete med Sovjet­unionen, inleddes i maj 1946 för­handlingar i Moskva om framtida handels­relationer, ett kredit­arrangemang och ute­stående krav.

Läs också: I väntan på atombomben

Beträffande Sveriges krav på betalning från Mashino­import, enligt avtalet från 1941 om 14 500 000 kronor, accepterade den svenska delegationen att Mashino­import betalade halva beloppet – 7 250 000 – på grund av de skador som kriget ansågs ha åsamkat installationerna.

Denna betalning inrymdes i den kredit om 1 miljard kronor som samtidigt ställdes till Sovjet­unionens för­fogande av Sverige. På förslag av minister Myrdal beslöt regeringen i oktober 1946 att även om konunga­riket beslutat acceptera Sovjet­unionens önskemål om en reduktion av betalnings­bördan, borde de svenska leverantörerna kompenseras för för­lusterna.

Beloppet fast­ställdes slutligen till 6 118 788,92 kronor. Allt detta gjorde att de svenska företagen så småningom fick full kontraktsenlig ersättning.

LADE GRUNDEN TILL FLER PROJEKT
Projektet, som var tänkt som en symbol för Ulmanis-regimens styrka, kunde aldrig firas. De deltagande svenska företagen gjorde en lysande insats och det samarbete som här ägde rum lade grunden för ett stort antal internationella vatten­kraftsprojekt efter andra världs­kriget, exempelvis i Indonesien, Mocambique, Madagaskar, Indien och Argentina/­Brasilien/­Paraguay (Itaipu-projektet, världens största vatten­kraftverk).

Sentab förvärvades av Skanska, ASEA blev ABB, Svenska Diamant­berg­borrnings­bolaget köptes av Atlas Copco, VBB blev Sweco och Stockholms Enskildas Bank blev, via Skandinaviska Enskilda Banken, SEB. Och framför allt levererar Kegums fortfarande elektricitet till Riga.

Förlorarna var de lojala letter som investerat i regeringens obligationer, vilka finansierade de löpande byggnads­kostnaderna i den lokala valutan. Ingen tog hand om dem.

Läs också: Hållbar infrastruktur