Historia som utrikespolitik

Idag har vi skrivit nya överenskommelser om samarbeten, gjort nya arkivfynd i stadsarkivet i Batumi och fått nya vänner i Georgien.

Det är inte helt fel att ha Tomas Tydén med på resan, ordförande i Nobels släktförening. Det är ju första gången på hundra år som familjen officiellt besöker Georgien och intresset är stort!

Utan vår Vadim Azbel, arkivarie och översättare skulle det inte heller fungera så smidigt som det gör. Jag vet inte vad han gör men när han översätter så anpassar han tonfallet till det rätta, och går hem hos både cementarkivarier som jobbat sedan Sovjetsystemets dagar och hos de unga kompetenta personer som idag har tagit över ledningen och försöker reformera en gammalt arv. Bravo!

Överallt möter vi kontraster. Här ett modernt Sheratonbygge, två kvarter bort gator som gapar av hål, lera och tröstlösa fasader. Ungdomar som ser framåt och inte så gärna tittar bakom axeln, och alla de gamla som tappat orken i att hänga med på utvecklingen som går snabbt här.

Nånstans här hamnar vårt projekt om Branobel mitt i prick. När jag lyssnade på vice justitieministern placerade han projektet i snittytan mellan dåtid och framtid. Det är där som Georgierna också bygger sin identitet. Solta som de är över sitt förflutna och energiska att erövra en plats framåt.

Vi får höra vad kultur- och näringsministrarna säger imorgon. Säker är jag i alla fall att vi bedriver en högst ovanlig men givande utrikespolitik där gemensamma historiska band spelar huvudrollen…