1974 gick Stockholms Handelskammare och Stockholms Stadsarkiv (för Stockholms stad) samman för att rädda företagsminnen i Stockholm från att förstöras. Det offentliga och det privata bildade alltså en förening som fick i uppdrag att både bevara och berätta företagens historia.
Stockholms Företagsminnen skötte till en början bara om material från företag som inte längre fanns, som Bolinders Mekaniska Verkstad, Gumaelius annonsbyrå eller Finnboda varv. Arkivmaterialet förvarades i Stadsarkivet medan Handelskammaren ansvarade för administrationen - och organisationen i sig var väldigt liten.
År 1979 blev en brytpunkt. Stockholms kommun ökade då stödet till Stockholms Företagsminnen. Föreningen anställde sin första arkivchef, Inger Ljunggren, och kunde under hösten flytta in i egna lokaler och ta över materialet dit.
Under de kommande åren växte generellt marknaden för arkivhantering åt företag. Stockholms företagsminnen såg här en möjlighet att själva erbjuda kommersiella arkivtjänster - och få aktiva företag att bli intresserade av att deponera sitt historiska material mot en avgift. Den kommersiella verksamheten kunde då även ge ett ekonomiskt överskott till den mer ideella sidan av verksamheten. Därför bildade föreningen Stockholms Företagsminnen 1988 ett dotterbolag, Stockholms Företagsarkiv, som sålde kommersiella arkivtjänster.
Stockholms Företagsarkiv växte först snabbt - men fick 1990 ekonomiska problem. Konjunkturen vände nedåt, kommunerna drog ned på sina bidrag och konkurrensen på arkivmarknaden hårdnade.
Det stora dråpslaget Stockholms Företagsarkiv AB kom sedan 1996. Företaget hade då 98 anställda, men varav ungefär 90 var lönebidragsanställda - vars lön då betalades ur offentliga medel. Statsmakterna drog då kraftigt ned på det offentliga stödet till just lönebidragsanställda. Bolaget hamnade på obestånd, i princip alla anställda sades upp - och 10 april 1997 sattes bolaget i konkurs.
Men den ideella föreningen Stockholms Företagsminnen, som ägt bolaget, fanns kvar. Sedan de akuta problemen var lösta, kunde den föreningen återigen sakta börja expandera. Man flyttade även 1999 till helt nya lokaler på Grindstuvägen i Bromma. Där huserar verksamheten fortfarande.
Det historiska arkivmaterialet växte framför allt för att alltfler företag "outsourcade" sina historiska arkiv till Stockholms Företagsminnen. Allt fler tjänster och aktiviteter utvecklades kring det historiska materialet, så att det kunde komma till större nytta för företagen, deras anställda, för forskare, skolelever och allmänhet. Det gav intäkter - som gjorde att fler kunde anställas. Inga lönebidragsanställningar längre.
I takt med att verksamheten återigen växte blev det klokare att förlägga den kommersiella verksamheten i ett helägt aktiebolag. Samtidigt blev namnet Föreningen Stockholms Företagsminnen alltmer en begränsning. Många av de företag, vars historiska arkiv man nu förvaltade hade verksamhet över hela landet, ofta hela världen.
2006 bytte därför Föreningen Stockholms Företagsminnen namn till Centrum för Näringslivshistoria. En ny förening bildades med namnet Föreningen Stockholms Företagsminnen, som tog hand om uppdraget från Stockholms stad att förvalta de ursprungliga ägarlösa arkiven.
Centrum för Näringslivshistoria har sedan dess fortsatt växa, både i ursprungsverksamheten med arkivhantering och med nya tilläggstjänster, inte minst redaktionella erbjudanden kring företagens eget historiebruk. Man har blivit ledande inom begreppet history marketing. Dagens verksamhet beskrivs här.
