Oxfordprofessor om finansbranschens historiebruk

Nyligen stod Centrum för Näringslivshistoria värd för ett seminarium inom det europeiska UPIER-projektet. Vår forskningschef Anders Houltz träffade UPIERs projektchef, professor Catherine Schenk från University of Oxford, för ett samtal.

Det mesta av svensk bankhistoria finns i arkiven hos Centrum för Näringslivshistoria i Bromma. Vi var därför mycket glada att få vara värdar för ett seminarium inom ramen för det treåriga EU-finansierade forskningsprojektet UPIER, Uses of the Past in International Economic Relations den 27 och 28 september 2018.

Jag passade på att ställa några frågor till UPIERs projektchef Catherine Schenk, som är professor i ekonomisk och social historia på St. Hilda’s College vid University of Oxford, om projektets ursprung och hur långt hon tycker projektet kommit hittills.

Varför ett projekt om hur det förflutna kan användas inom internationell ekonomi?

Inspirationen kom faktiskt från vad som hände under den globala finanskrisen för nu tiotalet år sedan, när världens ledare verkligen studerade tidigare ekonomiska kriser för att bättre förstå hur de skulle reagera på den nuvarande krisen. Ordföranden för den amerikanska centralbanken, Federal Reserve Bank, till exempel, var Ben Bernanke som är ekonomisk historiker med fokus på 1930-talet. Jag tror att hans kunskap om det förflutna spelade en viktig roll för hur han och andra centralbankschefer valde att arbeta med t ex monetär expansion. De ville inte upprepa misstagen från den stora depressionen på 1930-talet, misstag som Federal Reserve så ofta fått höra att de låg bakom.

Vilka misstag?

Det finns en välkänd bok av Freidman och Schwartz som heter A Monetary History of the United States, 1867–1960. Den argumenterar för att det var den amerikanska centralbankens beslut att inte låta penningmängden öka som när bankkraschen inträffade 1929 som ledde till att bankkrisen blev ”The Great Depression” i USA och sedan även en global kris. Att centralbanken var så restriktiv gjorde krisen mycket värre än den annars hade behövt vara. Så en av de första reaktionerna när Lehman’s kollapsade, och vi stod inför en global likviditetskris, var att öka penningmängden. Den strategin har man fortsatt med ändå till för bara några år sedan, och det är först nu som amerikanska Federal Reserve helt har övergivit den.

Så det gav dig uppslaget till att studera om detta var ett generellt fenomen? 

Jag tror det. Det fick mig att börja leta efter andra exempel där politiker, banker, finansinstitut och andra aktörer på marknaden använde det förflutna – inte en specifik historisk händelse utan snarare sin syn på det förflutna – för att hantera situationer idag när man inte har mycket information att utgå ifrån. De måste titta bakåt för att kunna se framåt.

UPIER är verkligen ett internationellt projekt. Jag kan se många fördelar med det, men finns det nackdelar?

Det är lite komplicerat. Vi har våra forskningsnav i Glasgow och Oxford i Storbritannien, i Uppsala, Madrid och Genève. Sen har vi även forskarnas nationaliteter och deras forskningserfarenheter som är mycket omfattande, med exempel från USA, Mexiko, Kanada, Frankrike, Tyskland och många fler länder. Men jag tror att det i slutändan bara berikar projektet. Vi tittar på internationella marknader så det är komplext och det måste få vara det. Jag har blivit överväldigad av forskargruppens förmåga att samlas kring ett tema och att knyta sina egna forskningsresultat till det på sätt som är verkligt kreativa.

Ni börjar nu sista året i det här treåriga projektet. Har ni redan identifierat några allmänna problem i hur internationella aktörer förhåller sig till det förflutna?

Vi har hittat situationer där de varit mycket selektiva i vilka tidigare exempel de ville använda, och bara använde de exempel som stödde argument idag för särskilda åtgärder som de ville ta. Vi hittade också situationer där de inte hade använt de exempel som de förmodligen kunde eller borde ha använt. Så vi kommer att lyfta både vad vi ser som positivt användande av historien och vad som vi ser som negativt. Det har varit ganska intressant att se skillnaden, får jag säga.

På projektets webbsida frågar ni ”varför är investerares minnen så korta?”.

Ja, verkligen, varför? Återigen, idén till projektet kommer från vad som hände under den globala finanskrisen. Innan krisen slog till tänkte alla att ”nej, det kommer aldrig bli en annan kris” och ”den här gången är det annorlunda”. Som historiker vet vi att historien inte upprepar sig, men det finns klangbottnar och rytmer kring vad som händer. Och vi ser att det, särskilt på statsobligationsmarknaden, dyker upp låntagare som ofta låter sina lån förfalla utan att någonsin betala tillbaka dem. De ”defaultar” på sina lån men ändå får de nya lån ganska snart därefter. Vi var intresserade av varför investerare och banker verkar ha ganska korta minnen när det gäller detta. Vilka incitament gör att de ändå lånar ut pengar till länder som återfallsmässigt alltid ställer in sina betalningar?

Vad har ni funnit? 

Det visar sig väldigt tydligt att förändringar i marknadsstruktur skapar incitament att glömma. Jag tycker det är en väldigt viktig insikt: att förändringar och innovationer i marknaden gjorde att bankerna kände att de gjorde sig av med risk och att det inte var lika riskabelt som förra gången eftersom de den här gången gjorde saker på ett annat sätt. Det var just det som hände i början av den globala finanskrisen 2007-08: ”Vi har så många nya typer av värdepapper att vi kan ‘säkra’ vår risk. Det är helt enkelt inte riskabelt nu”. De hade ju fel, men jag tycker att detta förhållande mellan ekonomisk innovation, förändringar i strukturer och förmågan att glömma är viktigt. Långivare försöker få hög avkastning, men avkastningen är kortsiktig medan riskerna är långsiktiga. Det är den balansen som skapar en spänning.

Kan det ibland vara bra att glömma det förflutna?

Du borde alltid kunna låta det förflutna inspirera dig, för det är inte bara dåliga nyheter, det som hände förr! Jag jobbar mycket med internationella policymakare och som historiker tycker jag att det är viktigt att inte fångas av det förflutna, utan att se till historien främst för att få en klar förståelse för hur relationer sett ut, för att förstå grunden för vad som hände tidigare. Kan du det så kan du sedan säga att ja, förutsättningarna har förändrats och därför väljer jag den här riktningen, eller så kan du säga att även om vissa saker har förändrats så känner vi igen aspekter och processer i det som händer nu. Jag tror att det finns många sätt som beslutsfattare och marknadsaktörer kan använda det förflutna utan att låta sig bli helt fångade av den.

Är dessa aktörer nyfikna på vad UPIER-projektet ska komma fram till?

Det är de. Jag har verkligen slagits av hur intresserade inte bara akademiker är, utan även organisationer som Internationella valutafonden eller Banken för internationell betalningsutjämning (BIS). Jag tycker att utmaningarna i det internationella monetära systemet och internationell finans, särskilt under perioden 2010-2015, var ganska lika de utmaningar och debatter om att reglera den globala marknaden som vi hade på 1960- och 1970-talen. Så när de i nutid kom fram till vissa förslag och lärde sig att liknande saker hade föreslagits tidigare, ville de naturligtvis höra varför dessa förslag inte fungerat så bra på den tiden. Det är roligt att som historiker, för ett tag, lyftas bort från sin akademiska värld och använda det vi kan för ge beslutsfattare bättre underlag och bakgrund till de sammanhang där de fattar sina beslut.

Försöker de locka er att förutspå framtiden i sådana sammanhang också?

Alltid, alltid. Och det är svårt för historiker att göra, så klart. Vi är inte siare. Men det är ju inte de politiska beslutsfattarna heller. När du använder akademisk forskning måste du vara försiktig med vad det är du säger. Människor vill ha korta, skarpa, tydliga svar – vilket akademiker inte är så bra på, eftersom världen är en komplicerad plats. Så det är en typ av översättningsprocess som måste till. Men jag tycker att det är viktigt för historiker att jobba med människor som fattar beslut nu, vare sig det är i affärer, i samhället eller i regeringen. Historiker har en uppgift, även om den kan vara obekväm, att förmedla en mer komplex bild av historien till beslutsfattare. De som fattar besluten måste få höra hela historien.

Dela med dig av dina tankar