I Sverige har vi haft näringsfrihet i 150 år och kvinnlig rösträtt i nästan hundra år. Under denna tid har kvinnor startat och drivit företag, ibland med stor framgång. Ändå har det varit svårt för arkivarier och historiker att lyfta fram de kvinnliga entreprenörerna. Deras historier lyser med sin frånvaro i arkiven. Bland annat för att de inte sett sig själva som entreprenörer utan enbart arbetat för att försörja sig själva, har agerat som underleverantörer eller gömt sig bakom otydliga titlar som ”föreståndarinna”. Ofta har varken entreprenören själv eller hennes efterlevande tyckt att hennes gärning har varit av någon stor betydelse så arkivet åkte ut på tippen efter näringsidkarens död. Det gör att det är mycket svårt att bedriva forskning kring dessa kvinnor även för de mest hugade forskarna.
Till och med en av den mest framgångsrika entreprenören, och min personliga favorit, Sofia Gumaelius, har fallit halvt i glömska. Hon är kvinnan som med sina egna två händer grundade den svenska reklambranschen i början av 1900-talet, men det är förvånansvärt få som har hört talas om henne. Det personliga arkivet efter henne är borta, bara fragment av hennes företagsarkiv finns kvar.
Det är svårt att återskapa förstörda arkiv efter gårdagens stora kvinnliga företagare men det vi kan göra är att fundera på hur det ser ut för dagens entreprenörer? Hur kan vi säkra deras rättmätiga plats i morgondagens historieböcker?
I uppror mot den mansdominerade historieskrivningen skrev för några månader sedan 157 kvinnliga musiker "Glöm inte bort oss när historien skrivs"http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/kulturochnoje/article18382577.ab. Bland dem hittar vi bland annat Robyn, Lykke Li och Tityo. Tre väldigt framgångsrika kvinnliga entreprenörer i musikbranschen. Bra att de uppmärksammar den orättvisa historieskrivningen men vad har de gjort för att underlätta för dem som ska skriva deras historia i framtiden? Var finns till exempel Konichiwa records arkiv och hur tänkte Robyn säkra att den bevaras för eftervärlden? Berömmelsen är flyktig, men arkivet är för evigt.
Visst är det historikernas och arkivariernas ansvar att lyfta fram och berätta de kvinnliga entreprenörernas historia, men det är också upp till entreprenörerna själva att se till att det finns ett källmaterial bevarat att utgå ifrån. Samla , spara, deponera, skänk till en arkivinstitution och släpp in forskarna! 150 år efter näringsfrihetens införande är det är dags för den kvinnliga entreprenören att ta sin historia på allvar. Och det är inte en dag för sent!
