Vår i särklass intressantaste ost, en av de få svenska delikatesser som faktiskt exporteras och imponerar på folk i andra länder sedan lång tid tillbaka, skapades 1872 i Burträsk. Den nya osten var en utveckling av Västgötaosten, som påminde om dagens Prästost och i sin tur var en utveckling av de gamla landskapsostarna. Det var den skickliga mejeristen Ulrika Eleonora Lindström som lyckades utveckla en ny metod, där ostmassan upphettades och omrördes fler gånger, varvid den karamelligt nötiga smaken, nästan som av raffinerat smör uppstod i osten, liksom den krispiga konsistensen.

En ny ostsort var född, en variant som lämpade sig än bättre för långtidslagring än någon annan nordisk ost och som sedan dess imponerat på gourmeter över hela världen.

Men ges Lindström heder för denna den kanske största bedriften inom svensk livsmedelsindustris historia?

Nej.

På de eleganta presentförpackningarna till runda Västerbottenostar, liksom på dess webbplats och i allt annat informationsmaterial finns en helt annan berättelse.

Där beskrivs hur den slarviga mejerskan flera gånger av misstag glömde ystmassan så att den blev tvungen att upphettas och omröras flera gånger. Och alltid insinueras det att det berodde på att hon uppvaktades av en mjölkdräng och ibland hävdas t.o.m. att hon skulle ha idkat älskog med denna och därför struntat i ystmassan. För det mesta står det förvisso att ”det sägs på bygden”, eller ”historien som brukar berättas är” eller liknande, för något belägg för denna historia har aldrig funnits.

Sanningen är den att om man är man och tar fram klippventiler till fyrar, som Gustav Dalén, så älskar historieskrivarna att berätta om den briljanta intelligensen som låg bakom och alla de år av vedermödor och empiriska försök tills det slutgiltiga, optimala resultatet nåddes. Men när en kvinna tar fram den främsta osten i svensk historia, då förklaras det med tankspriddhet, nonchalans - och liderlighet.

Förvisso är detta inte bara en kvinnofråga. Det finns en märklig tendens att när det gäller mat aldrig vilja tala om att det varit människor som experimenterat i årtal med att få fram recepten. Istället växer en mängd myter fram, som beskriver hur rätten skulle ha tillkommit slumpartat och att alla förvånats över att blandningen var god. Men det är också en fråga om jämställdhet. Hade det varit en manlig produktionschef på Burträsks mejeri som arbetat fram Västerbotten skulle man aldrig i livet ha berättat historier om att det skedde av misstag för att den lille mejeristen lät sig förföras av en vacker piga och försummade sitt arbete.

Ulrika Eleonora Lindström var en skicklig, professionell och säkerligen stark yrkeskvinna. Sådana uppskattas sällan inom närområdet och elaka rykten om ostens tillkomst spreds ut. Nu efter 138 år kanske det kan vara dags att sluta sprida dessa vidare och istället hylla svensk ostindustris stora geni. Det är dags att rentvå Ulrika Eleonora Lindström.