I närmare tio år arbetade svenske Waldemar Jungner med att ta fram ett batteri som kunde driva en bil – länge! 1900 satte han ett världsrekord på Stockholms gator, nästan 150 kilometer på en enda laddning. Kring förra sekelskiftet var det ännu inte alls självklart att det var förbränningsmotorn som skulle bli det dominerande sättet att driva bilar. Det säger forskaren och författaren Anders Houltz.
– Det var en fullständigt öppen fråga.
Ja år 1900 körde Waldemar Jungner sin elbil varv efter varv i Stockholms innerstad, totalt blev det drygt 148 km på en enda batteriladdning, vilket var nytt världsrekord då. Visserligen var farten bara 12 km/h tim, men svenske Jungner fortsatte intensivt att utveckla ett batteri som verkligen var både effektivt och ekonomiskt, säger Anders Houltz.
– Han skapade ett basiskt laddningsbart batteri med elektroder av nickel och järn, vilket blev hans verkliga innovation.
Ja, nickel-järnbatteriet, som lite senare blev nickel-kadmiumbatteriet var kanske på god väg mot att få sitt genombrott i bilmotorer när ett par händelser satte käppar i hjulen för Jungner; först en utdragen patentstrid med den världsberömde Thomas Edison, och sen en brand som helt förstörde Jungners prototypfabrik.
Läs om boken Batterifabriken: En uthållig kraftkälla i Oskarshamn av Anders Houltz
Ett par år senare kom den första verkligt storsäljande bilen, T-forden, och den hade bensinmotor! Och efter att bensinbilarna också fick startmotorer på 1910-talet, så kom elbilsutvecklingen av sig helt och började inte på allvar igen förrän mot slutet av 1900-talet.
– Och jag tror att många idag inte är medvetna om att vi har den här förhistorien från 1900-talets början till den teknikutveckling som sker idag, säger Anders Houltz, forskningschef för Näringslivhistoria. Genombrottet för elbilen skulle komma först 100 år senare, efter ett sekel med kraftiga koldioxidutsläpp från bilarnas förbränningsmotorer.
