Inte helt fel heller att han också blev så där amerikanskt entusiastisk över att vi på Centrum för Näringslivshistoria har material från Vietnams djungler där Ericssons ingenjörer rekade linjedragningar i början av 1960-talet. Tillfället gavs på mitt besök på Associated Press huvudkontor på 33e gatan i NYC.
Jag är van att skryta med vår stora bildsamling men fick hejda mig när vännen och kollegan Valerie Komor berättade om AP:s 16 miljoner fotografier. Märkligt nog är AP den enda nyhetsbyrån som sköter sina historiska arkiv och har därför kunnat skaffa sig en fördel mot övriga, bland annat Reuters, när de producerar dokumentärer och annat. Några av dem hittar du här.
Företagshistoria, vår egen tidskrift är en hit vart den dyker upp. Nu på ett antal redaktörers skrivbord på 17e våningen hos AP. När skall vi få till en internationell uppföljare?
Lite stolt blir man när Centrum för Näringslivshistoria står som en internationell modell i kombinationen av ideell verksamhet med kommersiella produkter. I USA finns egentligen bara en motsvarighet – Hagley Museum and Library i Wilmington som baseras på familjen Duponts resurser. Man driver ett slags Skansen med industriella förtecken samt ett forskningscentrum med material som man samlat in och även inhandlat för stora belopp på auktioner. Nu vill man just kommersialisera verksamheten och vill ha mer av CfN:s ”wisdom and experience”. Det bjuder vi gärna på.
Det är faktiskt inte så att skolbarn i USA får en positiv bild av företagande och näringslivets historia. Om de ens får något med på vägen så kan det ofta, förvånande nog, ha likheter med hur det såg ut i svenska skolböcker för ett par år sedan. Ofta nog kan entreprenören skildras som girig och styrd enbart av egenintressen.
Inte konstigt då att man på Museum om American History kompenserar med en hyllning till entreprenörerna. American Enterprise är en sån där uppvisning amerikanskt hyperpedagogiskt berättande. Dramatiskt mot bakgrund av omvärlden och med föremål som lockar besökaren att fiska i egna minnen och nostalgi.
På Centrum för Näringslivshistoria gästades vi i höstas av Radu Ioanid som berättade om hur man dokumenterar förintelsen påUnited States Holocaust Museum. Fortfarande väntar nya material på att upptäckas och en liten pusselbit kunde vi hjälpa till med ur Ericssons arkiv, där förstörelsen av Warszawa finns dokumenterad på bild. Nu var det dags för besök på museet och uppföljning av nya idéer om material i svenska arkiv. Att ta sig igenom museet fasta utställning är omskakande. Tyngden av all dokumentation, föremålen (transportvagnar, gravstenar, kullerstensgator) gör att vandringen görs bland tysta åskådare, många med gråten i halsen. Att sedan i slutet möta dagens fasansfulla dåd i Syrien får en att förtvivla inför våldets ringdans och vår egen handfallenhet inför flyktingströmmarna.
Veckan gick snabbt – man har aldrig tråkigt bland kollegorna i USA!
